tabbe - en träningsdagbok inom Akademisk Ridkonst

Att vara hästägare innebär ju att man vill ha tillräckligt med nöje och tillräckligt lite strul/konflikter för att klara hålla motivationen i allt jobb, utgifter med mera som det innebär att ha häst. Tänker jag iallafall.
Då kanske man ibland får inse att nej, jag klarar inte att lösa den här situationen nu, och är det inget som akut behövs utan man kan gå runt situationen så att säga så kan man lägga det åt sidan. För stunden åtminstone, sen vill man såklart komma framåt med tiden på många områden.
Så har jag tänkt med min häst, att man får ta lite i taget och kompromissa med sånt man för dagen ändå inte kan träna bort. Ta det som är uppnåeligt för stunden.

Nu har vi kommit till en ny nivå känner jag där det är dags att gå vidare. För att jag varit alldeles för snäll med hästen för husfridens skull. Men jag har ju blivit mycket tryggare med min häst och vi har kommit relativt långt skolningsmässigt. Mer på vissa punkter än andra då. Katastrof på vissa punkter! :o
Insåg att hästen har glömt en så basic sak som att alltid svara på framåtdrivande signaler. Vilket han säkert lärt sig redan för 20 år sen!
Att det blivit så har varit för att han haft så lätt att låsa sig i skallen och stänga av. Då har jag blivit "snäll" istället och väntat ut för att inte hamna i det läget där han stänger av. Så har han alltid gått till slut även om det krävt massvis med tålamod. Det är ju en i grunden arbetsvillig häst som vill framåt av sig själv, många andra hästar skulle det aldrig funkat med.
Nu tycker jag faktiskt att herr häst borde lita på matte tillräckligt för att gå när jag säger åt honom att gå. Att jag ska kunna kräva mer lydnad. Är såklart en sak om jag inte BER honom att gå utan bara väntar ut. Men ber jag honom gå framåt ska han inte dra iväg åt något helt annat håll.

Vi tränade det för ett par ridpass sedan, att jag ber honom gå in i det lite trängre utrymmet vid dörren till ridhuset med mig uppe på ryggen. Kanske 2/3 av gångerna jag ber om det står han emot och försöker gå iväg åt annat håll så man får hålla på ett tag innan han till slut går in. Då har jag normalt sett väntat ut och knappt bett honom gå alls, bara styrt dit först och sen vänt tillbaka om han gått åt fel håll och väntat ut.
Nu bad jag honom gå framåt så fort han stod i rätt riktning och gjorde det obekvämt för honom. Han blev irriterad, backade iväg, gjorde t o m några små bockliknande skutt (när jag irriterat honom med skänklarna och fortsatte sätta press) eller allmänt försökte ignorera signalerna. När han svarade åt rätt håll (framåt) släppte jag på trycket men stannade han igen eller gick åt fel håll la jag på trycket igen. Belönade med godis och vila när vi väl hade tagit oss in in i "fållan".

Funderade väl stundvis på vad sjutton jag hade gett mig in på. Börja "tjura" med ett kallblod?! Sätta så mycket press på en häst som haft så lätt att sätta sig på tvären eller stänga av?
Hursomhelst så *peppar peppar* verkar det faktiskt ha gett resultat. Senast jag red i ridhuset gick han mer eller mindre direkt in i fållan 4 gånger, stod emot lite emellanåt men svarade på drivningen. :)
Ropar inte hej än, man lär ju kunna få en hel del ifrågasättande. Men man får väl glädja sig för det lilla!