Lön för mödan?
Igår blev det hovfix igen. Det blir så mycket jobb att verka alla fyra hovar och dessutom rengöra/behandla mot röta på en och samma gång. Så jag försöker köra två hovar åt gången men ändå fotvård på alla fyra så att säga, en gång i veckan så jag hinner med. (Rötbehandling försöker jag ta oftare.) Nu när hovarna växer som värst och inte just nöter bort något brukar varannan vecka vara lagom.
Just igår orkade jag inte rida något efteråt, det tog sån tid och jag blev trött. Då blev verkningen prioriterad eftersom jag upplevde senaste gångerna jag ridit att han börjat knäppa i bogarna och vara lite stelare fram, typiskt för när hovarna råkat dra iväg.
Men idag blev det iallafall ridning! :)
Det kändes som att jag fick lön för gårdagens jobb direkt. Han kändes mer loss och jämn i bogarna.
Först blev det lite mjukstart- strosa omkring kravlöst något varv, göra halter med ca 20 stegs mellanrum, som sen kortades till bara några steg lite slumpvis, med tanken att jag försöker hålla mig balanserad och stabil i halter och igångsättningar. Det kändes faktiskt riktigt kanon, som att jag kunde reglera mycket mer bara för sitsen. Han brukar inte vara så mottaglig för det, gäller väl att jag är så "rätt" att jag inte motverkar på något vis, samtidigt som han ska vara i ett bra läge fysiskt så han kan svara på det. Om det bara hade hängt på kommunikationen hade det varit enkelt! Men riktigt så funkar inte min pålle! :P (eller så är han så krävande/behöver så mycket hjälp att jag inte klarar av att leva upp till det mer än i enstaka lägen)
Sen la vi in lite flytta in framdelen från spåret- det är ju petigt där med att inte jag råkar hindra eller lägga för mycket belastning, men det kändes bra, som att jag börjar hitta nycklarna och att han var jämn nog i grunden att kunna svara. :)
Fortsatte med halterna men la in ett par kravlösa travövergångar som belöning (ja, han fick springa!) och komma igång. Det är jättebra för luftvägarnas skull, då får han igång flåset och hostar ur sig damm som han hunnit samla på sig i luftvägarna. Det är inte kul att sitta på en häst som hostar och man lider liksom med honom, samtidigt som jag vet att han inte lider av det, han är inte allmänpåverkad och hostar inte i andra lägen, då är det som sagt bara bra att han får hosta ur sig!
Nu på sistone har det legat en massa havre utspillt vid ingången till ridhuset. Därför bjuder han dit för att se om han kan passa på att knapra havre! ;) Matte vill såklart inte att han börjar käka havre bara sådär under ett ridpass, men jag använde det till att be honom gå in i lillrummet och få en morotsbit och beröm när han gått in, försöka göra det positivt att gå dit.
Första gången gjorde jag bara det, stod stilla och kliade på honom en liten stund, sen gick vi ut igen.
Andra gången samma procedur men jag provade att be honom dröja kvar mot tramp några steg på vägen ut. Han var förvånansvärt med på noterna! Behövdes knappt några signaler mer än att jag var tydlig med att han inte bara fick gå iväg.
Tredje gången var tanken att det skulle bli samma sak, men han bjöd själv på en liten ansats till skolgalopp (eller något åt det hållet).
Sen upprepade vi ett par gånger till och la inte så stora krav just inne i lillrummet men jag lät honom gå fram lite och fortsatte be om samlingen en bit till, så vi fick lite skolgalopp och levadansatser.
Han hade lite lustiga språng, kändes lite som att han ville katapulta sig framstupa typ som att påbörja en bakutspark! Haha! Men man får belöna försöken och ge så bra förutsättningar som möjligt till att hitta mindre framåtkatapult och ta mer vikt istället.
Däremellan försöken la jag stundvis in friare trav som avlastning, eller gick tillbaka till halterna och att hitta min stabilitet, mot slutet mycket galoppansatser, mest från trav.
När jag har försökt gå in och belasta mer i traven har han ofta tagit det som att han ska ta galopp. Belasta kan vi göra ändå, så jag tar gärna emot galoppen även om det grundar sig i ett missförstånd! Så jag valde att prova utnyttja det till att få galopp.
Tänker att först och främst försöker jag sätta mig på så vis att han får bra förutsättningar för galoppen, blir stabil men försöker låta bli att "hänga" i höfterna, känna att jag öppnar upp bäckenet framtill och inte råkar tippa fram i bäckenet. I praktiken tänker jag att jag tar hälarna bakåt och inåt, vinklar ut knäna, och tänker just "öppna upp" fram så framdelen får plats.
Nästa steg är att tänka "stopp- stopp - bump på manken" (och helst att han svarar tydligt i stopp-läget och ändrar lite i rytmen utan att tappa energi och bryta av, som om jag hade försökt korta traven) sen fram med handen och liksom lätt boxa den mot manken. Där är det rörelsen i kinnkedjan som inverkar och fungerar peppande.
Sen samma procedur igen, ännu tydligare och noggrannare om jag inte får något svar åt galopphållet, så det blir lite rytm i det. "stopp-stopp-bump!...stopp-stopp-bump!..stopp-stopp-bump!" osv, blir nästan galopprytm. Började han trubbas av eller tappa energi bröt jag till skritt och provade samma sak, eller i något undantagsfall längde jag tygeln så han fick avlasta en bit (men vi hade såklart transportsträckor/belöningssträckor däremellan också, helst vill jag att han ska vänta tills han får dom, men det är ingen idé att envisas om man känner att han tappat sugen och slutar svara).
I slutet av passet, dels efter att ha gjort det samlande och energiskapande jobbet i lillrummet i flera omgångar, och dels efter att ha jobbat med galoppansatserna en del och börjat hitta dom där avstämningarna i traven mer och mer, så fick han en UNDERBAR trav! :D
Balanserad, jättehärlig form, schwungig, samlad, bra driv- allt på samma gång! Sådär att det inte alls känns så svårt lägre att sitta bra, känns som att man är ett med hästen! Helt underbart! :)
Vid det laget var det dags att runda av, han har inte ork nog att köra på. Det är då man helst hade velat glida på flowet i evigheter hellre än att hoppa av! ;) Men pålle var väl förtjänt av en morotsbit och sitt krafft muskel som stod och väntade!
******************************'
Jag tänkte på en sak som en stallkompis sa, om att man alltid ska sätta upp ett mål för dagen, och sluta när man uppnått det målet. Som jag uppfattade det - vare sig det tar 5 minuter eller två timmar.
För om man rider 100 dagar, så har man då hunnit förbättra sig 100 gånger!
Jag tycker det är lustigt hur tankesättet utvecklar sig med tiden. Hon som sa detta är jätteduktig, och har garanterat haft en lång väg av utveckling, är alltså en bra bit in på sin utveckling inom ridningen.
Själv vill jag väl tänka att det är ungefär samma för mig, att jag för att vara mig iallafall och med de förutsättningar jag haft, är en bra bit på väg.
Ändå är det där ett tänk som jag har försökt följa tidigare, under en ganska lång period, för att sen ändra på senare år (med Delux, kanske inte så otippat, jag har fått ändra om mer eller mindre ALLA mina tankesätt med honom! ;) ).
För det första; träningen är ett långsiktigt pussel. Ibland förstår vi det knappt, särskilt i början när mycket bara känns som ett kaos med pusselbitarna helt huller om buller och kanske knappt identifierbara. En tränare är såklart helt ovärderligt för att hjälpa till att få en struktur i det och veta vart man ska börja!
I det läget kanske man inte riktigt vet vad som kommer bli extra svårt- och därmed mer långsiktigt pussel med många små små bitar i taget, kanske knappt märkbara under en längre tid.
Jag tror ju att visst, i absoluta början när hästen inte ens är inriden kan man få börja med en sak i taget och göra väldigt lite. Men är man noga med det går det ju ändå rätt snabbt att kunna jobba med flera saker parallellt under samma dag/pass.
Det jag vill komma till är väl den där ödmjuka inställningen som B har, att man försöker ge hästen förutsättningarna, men sen är det hästen som visar när den är mogen, som tar nästa steg som av sig själv. Jobbar man med flera olika pusselbitar kan dom plötsligt gå ihop med varandra, att man får en utveckling inom ett område och så faller fler delar på plats som av sig själv! Men det kan vara svårt att förutspå vilken del, och när, om man inte forcerar det (eller för att uttrycka sig mer diplomatiskt - om man inte har samma "inväntande" approach).
För det andra, som jag när jag tänker efter egentligen låter som samma sak, försöker jag gå efter individen. Särskilt då innan man lärt känna individen så brukar det löna sig med den approachen att man gör det som går, för dagen eller för stunden, inte nöter på det som inte funkar. Då kan det ge onödiga konflikter om man tänker att man ska "ta igenom" saker som hästen kanske inte är redo för, eller som ryttaren inte har hittat rätt sätt för att ta sig förbi.
Just att "ta igenom" något överhuvudtaget går emot detta tänk. Säger hästen ifrån, så är den förmodligen inte redo. Man kan prova igen- men med det kryphålet att det inte är så att hästen "inte har något val" utan har möjlighet att visa om det blir för pressande/svårt/för belastande, och att ryttaren då tar det som ett kvitto på att backa tillbaka.
Sen så är det som E säger; det finns inga regler utan undantag.
Jag måste ibland tänka att jag "tar igenom" saker för att det möjliggör att ta sig vidare. Handlar också om att vara så konsekvent som möjligt och fokusera på det man vill. Men samtidigt anpassa sig efter vad som är konstruktivt och hästen klarar av.
Ännu ett exempel på hur ovärderligt det är med en tränare med grymt öga för hästen - som kan tolka utifrån hästen om den är redo för att ta nästa steg även om det tar emot, eller om det helt enkelt krävs mer av annat innan man kan ta nästa steg, eller andra förutsättningar för stunden.
Vilket tar mig till den sista punkten.
Om jag skulle sätta upp ett mål för dagen, som innebär att vi alltid avrundar när målet är uppfyllt, eller tvärtom - inte avrundar om det inte är uppfyllt, så skulle det i praktiken antingen betyda; att 99% av passet jobbar inte hästen bra, för så fort den gör det sitter jag ju av, haha! Finns anledningen till att hästen gör på ett visst sätt kvar, så kommer den knappast bli positiv över att man lyckas "vinna" över den till slut. För min häst skulle det betyda att vi får börja på ruta ett igen nästa gång. Så är det såklart inte för alla och i alla situationer, men rent generellt - har man "vunnit" över hästen har man ofta förlorat på annat vis.
Eller; om man som jag då t ex lägger fokus på hur hästkroppen arbetar, att man kommer åt bra muskulatur (och helst varierande under passet) -hur sjutton mäter man när hästen nått en "ny" nivå på ett visst sätt?
Hur hästen använder kroppen låter jag i grunden den välja själv. Sen försöker man ge den förutsättningarna och motivationen till att det ska bli på ett (enligt mig) bra sätt.
Inte ens vi själva kan till 100% styra vilka muskler vi använder med viljekraft. Sånt sker per automatik. Det är därför det är så grymt lätt hänt att man fortsätter träna starka muskler starkare, och missar de viktiga stabiliserande musklerna, de som ska avlasta lederna (även mellan ryggkotorna). Och att man fortsätter ha samma obalanser i fysiken i grunden. Tänker man ur friskvårdsaspekt eller sjukgymnastik-aspekt är det dessa muskler som brukar ge allra mest att träna. Men vi kan inte med viljekraft träna dom. Det finns ett fåtal metoder som förbättrar oddsen, t ex vibrationsträning (som går ut på att kroppen reagerar per automatik och försöker stabilisera sig, inte mycket tankestyrt över just muskelanvändningen).
Om vi ska träna muskler som vi kanske knappt använt i hela vårt liv, som vi inte ens har någon viljestyrd koppling till - hur kan vi då "ta igenom" det hos hästen? Är den olydig eller är vi dåliga i kommunikationen om den inte börjar jobba med den muskulaturen?
Svaret är såklart: Nej. Det kan ta tid, och det måste det få ta! Vi lägger fram förutsättningarna så kommer det lite i taget långsiktigt, och det måste få ta sin tid.
Om man "kommer åt" sån muskulatur så känns det, mycket! Man blir snabbt mör och får mjölksyra. Hellre då att man bara snuddar vid det nästan som av misstag till en början och att det sen är ok att avlasta, än att man tänker att dom är svaga så man ska träna upp dom. Då måste de kompensera i försvar, det blir alldeles för obehagligt!
Sånt som är så viktigt för balansen, hållningen, och hållbarheten! Och kroppskontrollen- som hästen successivt behöver förbättra om man ska komma någon vart. (Och ryttaren också såklart! ;) )
Less is more. Just det där att undvika att hästen felkompenserar är inte det lättaste. Kan man undvika det är det en mycket snabbare väg (fastän man tror att det ska vara tvärtom) än att sen behöva lära om det hästen lärt sig göra för att skydda sig, eller för att kunna utföra en uppgift den inte är fysiskt redo för att göra på ett bra sätt.
För mig i praktiken, kan det t ex betyda att det är totalt omöjligt att i början av ett pass kunna säga hur det kommer sluta. Målsättningen är att göra max vi kan för dagen, kanske med ett övergripande fokusområde, men med många olika moment med sina egna fokusområden. Och med inställningen att har vi gjort vårt bästa, så var det vårt bästa för dagen, och förhoppningsvis konstruktivt på ett eller annat sätt.
Ibland kanske inte målsättningen ens är att göra sitt bästa för dagen. Utan kanske att få en trevlig upplevelse, få lite variation av underlag eller jobb överhuvudtaget, prova något nytt för att få nya synvinklar även om man får backa tillbaka, eller att bara få "jobba igång" när man känner att förutsättningarna inte är på topp men man ändå vill underhålla hästens fysik eller kanske hjärnan. Kanske träna sin egen förståelse.
Ursäkta lååångt inlägg.
Men jag tyckte det var väldigt intressant hur avigt påståendet känns idag, trots att det känts helt rätt för, säg, 8 år sen.
Min häst är duktig när han gör sitt bästa utifrån förutsättningarna. Ibland får jag helt enkelt lita på att han gör det, för att jag inte är kvalificerad nog alla gånger att kunna gissa rätt och veta att jag ger så absolut bra förutsättningar som möjjligt (tvärtom snarare, vet ju att jag själv har mycket att jobba med). Ibland vet man att det är läge att ligga kvar även om hästen tycker att det tar emot, och sen får man lyssna på om det var rätt gissat eller inte.
Men får jag inte till något, tänker jag hellre "jobba med det som går, inte det som inte går", släpper och går vidare. En dag har man kanske helt andra förutsättningar och det där man "fastnat" på lossnar av sig själv, eller så har man andra erfarenheter eller förutsättningar och förstår/klarar av det på ett helt annat sätt!
På det viset undviker man lättare att hästen upplever sig överkörd eller blir överbelastad, är jag övertygad om. :)
Just igår orkade jag inte rida något efteråt, det tog sån tid och jag blev trött. Då blev verkningen prioriterad eftersom jag upplevde senaste gångerna jag ridit att han börjat knäppa i bogarna och vara lite stelare fram, typiskt för när hovarna råkat dra iväg.
Men idag blev det iallafall ridning! :)
Det kändes som att jag fick lön för gårdagens jobb direkt. Han kändes mer loss och jämn i bogarna.
Först blev det lite mjukstart- strosa omkring kravlöst något varv, göra halter med ca 20 stegs mellanrum, som sen kortades till bara några steg lite slumpvis, med tanken att jag försöker hålla mig balanserad och stabil i halter och igångsättningar. Det kändes faktiskt riktigt kanon, som att jag kunde reglera mycket mer bara för sitsen. Han brukar inte vara så mottaglig för det, gäller väl att jag är så "rätt" att jag inte motverkar på något vis, samtidigt som han ska vara i ett bra läge fysiskt så han kan svara på det. Om det bara hade hängt på kommunikationen hade det varit enkelt! Men riktigt så funkar inte min pålle! :P (eller så är han så krävande/behöver så mycket hjälp att jag inte klarar av att leva upp till det mer än i enstaka lägen)
Sen la vi in lite flytta in framdelen från spåret- det är ju petigt där med att inte jag råkar hindra eller lägga för mycket belastning, men det kändes bra, som att jag börjar hitta nycklarna och att han var jämn nog i grunden att kunna svara. :)
Fortsatte med halterna men la in ett par kravlösa travövergångar som belöning (ja, han fick springa!) och komma igång. Det är jättebra för luftvägarnas skull, då får han igång flåset och hostar ur sig damm som han hunnit samla på sig i luftvägarna. Det är inte kul att sitta på en häst som hostar och man lider liksom med honom, samtidigt som jag vet att han inte lider av det, han är inte allmänpåverkad och hostar inte i andra lägen, då är det som sagt bara bra att han får hosta ur sig!
Nu på sistone har det legat en massa havre utspillt vid ingången till ridhuset. Därför bjuder han dit för att se om han kan passa på att knapra havre! ;) Matte vill såklart inte att han börjar käka havre bara sådär under ett ridpass, men jag använde det till att be honom gå in i lillrummet och få en morotsbit och beröm när han gått in, försöka göra det positivt att gå dit.
Första gången gjorde jag bara det, stod stilla och kliade på honom en liten stund, sen gick vi ut igen.
Andra gången samma procedur men jag provade att be honom dröja kvar mot tramp några steg på vägen ut. Han var förvånansvärt med på noterna! Behövdes knappt några signaler mer än att jag var tydlig med att han inte bara fick gå iväg.
Tredje gången var tanken att det skulle bli samma sak, men han bjöd själv på en liten ansats till skolgalopp (eller något åt det hållet).
Sen upprepade vi ett par gånger till och la inte så stora krav just inne i lillrummet men jag lät honom gå fram lite och fortsatte be om samlingen en bit till, så vi fick lite skolgalopp och levadansatser.
Han hade lite lustiga språng, kändes lite som att han ville katapulta sig framstupa typ som att påbörja en bakutspark! Haha! Men man får belöna försöken och ge så bra förutsättningar som möjligt till att hitta mindre framåtkatapult och ta mer vikt istället.
Däremellan försöken la jag stundvis in friare trav som avlastning, eller gick tillbaka till halterna och att hitta min stabilitet, mot slutet mycket galoppansatser, mest från trav.
När jag har försökt gå in och belasta mer i traven har han ofta tagit det som att han ska ta galopp. Belasta kan vi göra ändå, så jag tar gärna emot galoppen även om det grundar sig i ett missförstånd! Så jag valde att prova utnyttja det till att få galopp.
Tänker att först och främst försöker jag sätta mig på så vis att han får bra förutsättningar för galoppen, blir stabil men försöker låta bli att "hänga" i höfterna, känna att jag öppnar upp bäckenet framtill och inte råkar tippa fram i bäckenet. I praktiken tänker jag att jag tar hälarna bakåt och inåt, vinklar ut knäna, och tänker just "öppna upp" fram så framdelen får plats.
Nästa steg är att tänka "stopp- stopp - bump på manken" (och helst att han svarar tydligt i stopp-läget och ändrar lite i rytmen utan att tappa energi och bryta av, som om jag hade försökt korta traven) sen fram med handen och liksom lätt boxa den mot manken. Där är det rörelsen i kinnkedjan som inverkar och fungerar peppande.
Sen samma procedur igen, ännu tydligare och noggrannare om jag inte får något svar åt galopphållet, så det blir lite rytm i det. "stopp-stopp-bump!...stopp-stopp-bump!..stopp-stopp-bump!" osv, blir nästan galopprytm. Började han trubbas av eller tappa energi bröt jag till skritt och provade samma sak, eller i något undantagsfall längde jag tygeln så han fick avlasta en bit (men vi hade såklart transportsträckor/belöningssträckor däremellan också, helst vill jag att han ska vänta tills han får dom, men det är ingen idé att envisas om man känner att han tappat sugen och slutar svara).
I slutet av passet, dels efter att ha gjort det samlande och energiskapande jobbet i lillrummet i flera omgångar, och dels efter att ha jobbat med galoppansatserna en del och börjat hitta dom där avstämningarna i traven mer och mer, så fick han en UNDERBAR trav! :D
Balanserad, jättehärlig form, schwungig, samlad, bra driv- allt på samma gång! Sådär att det inte alls känns så svårt lägre att sitta bra, känns som att man är ett med hästen! Helt underbart! :)
Vid det laget var det dags att runda av, han har inte ork nog att köra på. Det är då man helst hade velat glida på flowet i evigheter hellre än att hoppa av! ;) Men pålle var väl förtjänt av en morotsbit och sitt krafft muskel som stod och väntade!
******************************'
Jag tänkte på en sak som en stallkompis sa, om att man alltid ska sätta upp ett mål för dagen, och sluta när man uppnått det målet. Som jag uppfattade det - vare sig det tar 5 minuter eller två timmar.
För om man rider 100 dagar, så har man då hunnit förbättra sig 100 gånger!
Jag tycker det är lustigt hur tankesättet utvecklar sig med tiden. Hon som sa detta är jätteduktig, och har garanterat haft en lång väg av utveckling, är alltså en bra bit in på sin utveckling inom ridningen.
Själv vill jag väl tänka att det är ungefär samma för mig, att jag för att vara mig iallafall och med de förutsättningar jag haft, är en bra bit på väg.
Ändå är det där ett tänk som jag har försökt följa tidigare, under en ganska lång period, för att sen ändra på senare år (med Delux, kanske inte så otippat, jag har fått ändra om mer eller mindre ALLA mina tankesätt med honom! ;) ).
För det första; träningen är ett långsiktigt pussel. Ibland förstår vi det knappt, särskilt i början när mycket bara känns som ett kaos med pusselbitarna helt huller om buller och kanske knappt identifierbara. En tränare är såklart helt ovärderligt för att hjälpa till att få en struktur i det och veta vart man ska börja!
I det läget kanske man inte riktigt vet vad som kommer bli extra svårt- och därmed mer långsiktigt pussel med många små små bitar i taget, kanske knappt märkbara under en längre tid.
Jag tror ju att visst, i absoluta början när hästen inte ens är inriden kan man få börja med en sak i taget och göra väldigt lite. Men är man noga med det går det ju ändå rätt snabbt att kunna jobba med flera saker parallellt under samma dag/pass.
Det jag vill komma till är väl den där ödmjuka inställningen som B har, att man försöker ge hästen förutsättningarna, men sen är det hästen som visar när den är mogen, som tar nästa steg som av sig själv. Jobbar man med flera olika pusselbitar kan dom plötsligt gå ihop med varandra, att man får en utveckling inom ett område och så faller fler delar på plats som av sig själv! Men det kan vara svårt att förutspå vilken del, och när, om man inte forcerar det (eller för att uttrycka sig mer diplomatiskt - om man inte har samma "inväntande" approach).
För det andra, som jag när jag tänker efter egentligen låter som samma sak, försöker jag gå efter individen. Särskilt då innan man lärt känna individen så brukar det löna sig med den approachen att man gör det som går, för dagen eller för stunden, inte nöter på det som inte funkar. Då kan det ge onödiga konflikter om man tänker att man ska "ta igenom" saker som hästen kanske inte är redo för, eller som ryttaren inte har hittat rätt sätt för att ta sig förbi.
Just att "ta igenom" något överhuvudtaget går emot detta tänk. Säger hästen ifrån, så är den förmodligen inte redo. Man kan prova igen- men med det kryphålet att det inte är så att hästen "inte har något val" utan har möjlighet att visa om det blir för pressande/svårt/för belastande, och att ryttaren då tar det som ett kvitto på att backa tillbaka.
Sen så är det som E säger; det finns inga regler utan undantag.
Jag måste ibland tänka att jag "tar igenom" saker för att det möjliggör att ta sig vidare. Handlar också om att vara så konsekvent som möjligt och fokusera på det man vill. Men samtidigt anpassa sig efter vad som är konstruktivt och hästen klarar av.
Ännu ett exempel på hur ovärderligt det är med en tränare med grymt öga för hästen - som kan tolka utifrån hästen om den är redo för att ta nästa steg även om det tar emot, eller om det helt enkelt krävs mer av annat innan man kan ta nästa steg, eller andra förutsättningar för stunden.
Vilket tar mig till den sista punkten.
Om jag skulle sätta upp ett mål för dagen, som innebär att vi alltid avrundar när målet är uppfyllt, eller tvärtom - inte avrundar om det inte är uppfyllt, så skulle det i praktiken antingen betyda; att 99% av passet jobbar inte hästen bra, för så fort den gör det sitter jag ju av, haha! Finns anledningen till att hästen gör på ett visst sätt kvar, så kommer den knappast bli positiv över att man lyckas "vinna" över den till slut. För min häst skulle det betyda att vi får börja på ruta ett igen nästa gång. Så är det såklart inte för alla och i alla situationer, men rent generellt - har man "vunnit" över hästen har man ofta förlorat på annat vis.
Eller; om man som jag då t ex lägger fokus på hur hästkroppen arbetar, att man kommer åt bra muskulatur (och helst varierande under passet) -hur sjutton mäter man när hästen nått en "ny" nivå på ett visst sätt?
Hur hästen använder kroppen låter jag i grunden den välja själv. Sen försöker man ge den förutsättningarna och motivationen till att det ska bli på ett (enligt mig) bra sätt.
Inte ens vi själva kan till 100% styra vilka muskler vi använder med viljekraft. Sånt sker per automatik. Det är därför det är så grymt lätt hänt att man fortsätter träna starka muskler starkare, och missar de viktiga stabiliserande musklerna, de som ska avlasta lederna (även mellan ryggkotorna). Och att man fortsätter ha samma obalanser i fysiken i grunden. Tänker man ur friskvårdsaspekt eller sjukgymnastik-aspekt är det dessa muskler som brukar ge allra mest att träna. Men vi kan inte med viljekraft träna dom. Det finns ett fåtal metoder som förbättrar oddsen, t ex vibrationsträning (som går ut på att kroppen reagerar per automatik och försöker stabilisera sig, inte mycket tankestyrt över just muskelanvändningen).
Om vi ska träna muskler som vi kanske knappt använt i hela vårt liv, som vi inte ens har någon viljestyrd koppling till - hur kan vi då "ta igenom" det hos hästen? Är den olydig eller är vi dåliga i kommunikationen om den inte börjar jobba med den muskulaturen?
Svaret är såklart: Nej. Det kan ta tid, och det måste det få ta! Vi lägger fram förutsättningarna så kommer det lite i taget långsiktigt, och det måste få ta sin tid.
Om man "kommer åt" sån muskulatur så känns det, mycket! Man blir snabbt mör och får mjölksyra. Hellre då att man bara snuddar vid det nästan som av misstag till en början och att det sen är ok att avlasta, än att man tänker att dom är svaga så man ska träna upp dom. Då måste de kompensera i försvar, det blir alldeles för obehagligt!
Sånt som är så viktigt för balansen, hållningen, och hållbarheten! Och kroppskontrollen- som hästen successivt behöver förbättra om man ska komma någon vart. (Och ryttaren också såklart! ;) )
Less is more. Just det där att undvika att hästen felkompenserar är inte det lättaste. Kan man undvika det är det en mycket snabbare väg (fastän man tror att det ska vara tvärtom) än att sen behöva lära om det hästen lärt sig göra för att skydda sig, eller för att kunna utföra en uppgift den inte är fysiskt redo för att göra på ett bra sätt.
För mig i praktiken, kan det t ex betyda att det är totalt omöjligt att i början av ett pass kunna säga hur det kommer sluta. Målsättningen är att göra max vi kan för dagen, kanske med ett övergripande fokusområde, men med många olika moment med sina egna fokusområden. Och med inställningen att har vi gjort vårt bästa, så var det vårt bästa för dagen, och förhoppningsvis konstruktivt på ett eller annat sätt.
Ibland kanske inte målsättningen ens är att göra sitt bästa för dagen. Utan kanske att få en trevlig upplevelse, få lite variation av underlag eller jobb överhuvudtaget, prova något nytt för att få nya synvinklar även om man får backa tillbaka, eller att bara få "jobba igång" när man känner att förutsättningarna inte är på topp men man ändå vill underhålla hästens fysik eller kanske hjärnan. Kanske träna sin egen förståelse.
Ursäkta lååångt inlägg.
Men jag tyckte det var väldigt intressant hur avigt påståendet känns idag, trots att det känts helt rätt för, säg, 8 år sen.
Min häst är duktig när han gör sitt bästa utifrån förutsättningarna. Ibland får jag helt enkelt lita på att han gör det, för att jag inte är kvalificerad nog alla gånger att kunna gissa rätt och veta att jag ger så absolut bra förutsättningar som möjjligt (tvärtom snarare, vet ju att jag själv har mycket att jobba med). Ibland vet man att det är läge att ligga kvar även om hästen tycker att det tar emot, och sen får man lyssna på om det var rätt gissat eller inte.
Men får jag inte till något, tänker jag hellre "jobba med det som går, inte det som inte går", släpper och går vidare. En dag har man kanske helt andra förutsättningar och det där man "fastnat" på lossnar av sig själv, eller så har man andra erfarenheter eller förutsättningar och förstår/klarar av det på ett helt annat sätt!
På det viset undviker man lättare att hästen upplever sig överkörd eller blir överbelastad, är jag övertygad om. :)
Från kursen
Den här kursen gjorde han sig MYCKET bättre IRL/på film än på bild tycker jag.
Fast vi var ju lite ringrostiga. Och det syns att han tappat lite muskler av att inte få extra protein (delvis med flit, lederna mår ju faktiskt bättre av att man väger mindre vare sig det är pga mindre fett eller muskler, eller både och). För att ha gått på fri tillgång på hösilage sen i höstas tycker jag han har väldigt trevligt hull! :)
Sista bilden kanske man kan kalla mellantrav? :)
Han fick gå på friare framåt när vi övade galoppansatser från trav. Överlag tycker jag han har fått lite mer gång för att vara honom! :)
Kan såklart delvis bero på att vi inte tränat lika mycket samling, klart han tycker det är lättare att få rinna på lite mer framåt! Han kan ju behålla hyfsad balans och lätthet fram så det är trevligt att sitta och glida runt friare emellanåt.
Tack Sara Hurri Thörnblad som tagit bilderna! :)
Träningspass
Det var ett par andra i ridhuset och då passar det inte riktigt med ridvägs-relaterade övningar, så idag fick det bli lite improviserat. Jag började tänka galopp från skritten väldigt tidigt, bara för att få igång kroppen. Deluxen bjöd själv att gå in till "lill-rummet" så då passade jag på att tänka åt tramp-hållet fast det blev väl mer början till skolskritt iom att vi inte hade så mycket energi.
Sen försökte jag tappert få Deluxen på galopphumör men det var inte det lättaste. Tänkte att jag skulle vara konsekvent och se till att det händer något men det tog emot! Fick isåfall stanna honom och fatta från skritt men även det kunde bli med så stor fördröjning innan det hände något att det inte kändes särskilt konsekvent. Well well!
När vi väl hade kommit igång och jag tänkte att vi kunde försöka göra något vettigt i traven åtminstone så fick jag lite av en insikt. Om jag vinklar knäna lite extra och vrider in hälarna hamnar jag lite stadigare och i bättre läge för att be honom samla sig. Så jag provade det med lite "tryck" i sitsen och att säga stopp framåt på gränsen till att han saktade av till skritt, och att jag då försökte kompensera med mer tryck (och ev. drivning). Just det där med knäna/fötterna gjorde att jag fick känslan av att ha bättre kontakt med och inverkan på hans bakben, lättare att få med vinklingen. Så vi kunde faktiskt korta traven riktigt fint några gånger! :) *lycklig*
Lördagsmys
Igår blev det en ganska lång tur till skogen och klätterbacken i sällskap med en stallkompis.
Kanske lite väl långt för att gå i barfotaboots för Deluxen när han inte är van, men han verkade tycka det var roligt att komma ut iallafall! Jag också. :) Det blev en sväng uppför klätterbacken som är ganska brant, ingen av hästarna var i uteritts-kondition så efter (skritt-)turen var båda blöta av svett!
Hade tänkt rida idag också men det blir spännande att se om han har träningsvärk.
Kanske lite väl långt för att gå i barfotaboots för Deluxen när han inte är van, men han verkade tycka det var roligt att komma ut iallafall! Jag också. :) Det blev en sväng uppför klätterbacken som är ganska brant, ingen av hästarna var i uteritts-kondition så efter (skritt-)turen var båda blöta av svett!
Hade tänkt rida idag också men det blir spännande att se om han har träningsvärk.
Birgittakurs 4/5 2014
Det blev sent inlägg den här gången!
Helgen för lite över en vecka sedan var vi iallafall iväg på årets enda kurs för Birgitta för oss i år.
Herr Delux var väl inte i sitt livs form direkt, men det märks ändå att han utvecklas fortfarande. Han såg jämnare ut, att han tar i mer lika med bakbenen, och har en trevlig hållning. Jag har övat mycket på att försöka bli mer stabil för att kompensera för hans rörlighet i bäckenet (det gungar åt alla möjliga håll i varje steg på honom) och det tyckte Birgitta märktes.
Vi fortsatte att öva korta-länga traven. B tyckte jag skulle bli ännu tydligare med honom och säga "stopp" om det inte blir just någon skillnad. Även om man kan få soppatorsk i brist på energi är han egentligen stark nog för att man ska kunna be honom belasta mer bak i traven. (Annars går jag oftast på den trav jag får, dvs försöker göra mer samlande jobb innan för att få mer samlad trav.) Ska komma ihåg att sträcka på mig och hålla axlarna aningens bakåt också när jag ber honom belasta mer!
Vi fick öva på en doublé - rida på en fyrkant där man gör ett par stegs piruett i två av hörnen och "vanliga" hörnpasseringar i de andra två hörnen. Först på en större fyrkant och sen på en mindre fyrkant. Om man tar med i beräkningen att man ska hinna förbereda för allt, inklusive hörnpasseringarna, kommer momenten väldigt snabbt på den lilla fyrkanten! Särskilt i högre gångarter än skritt!
Det kändes lite som att bli satt på pottkanten, det är ju absolut en bra övning men den spelar på mycket som vi har svårt för. Särskilt som sagt i högre gångarter! Jag hinner ju inte med att hålla mig stabil och inverka rätt i sitsen, luta axlarna lite bakåt i uppkortningen, vara konsekvent mot hästen osv i det läget, även om övningen i sig (även lite halvtaffligt gjort) absolut ger en bra effekt på hästen. Får se det som ett mål i sig att lyckas hinna med i svängarna! ;)
Vi provade samma med lite galoppanslag här och där också. Mest från skritt. Då blev det ännu svårare att inte få soppatorsk, man måste ha så hög energi och bjudning och övningen i sig triggar lite till att stå emot för att det blir så mycket kommandon och jobbiga moment.
Vi avslutade med att prova lite galoppansatser från trav. Jag har väldigt låga krav på hästen, försöker få ett svar hos honom men kräver inte att det faktiskt blir galopp, nöjer mig med små taktförändringar också eller mer "schwung" som att han åtminstone försöker ändra på något i rörelsemönstret! Haha!
Jag är helt lyrisk över att han svarar på signalen överhuvudtaget. (Ute rakt fram är det såklart lättare att kunna rulla på lite fler språng, än när man behöver svänga stup i ett och hålla balans/rakriktning.) Det är också roligt att han har så hög lägstanivå att vi kan sitta och rulla på på det viset och ändå ha kvar hyfsad form/balans/rakriktning.
Bilder kommer! :)
Helgen för lite över en vecka sedan var vi iallafall iväg på årets enda kurs för Birgitta för oss i år.
Herr Delux var väl inte i sitt livs form direkt, men det märks ändå att han utvecklas fortfarande. Han såg jämnare ut, att han tar i mer lika med bakbenen, och har en trevlig hållning. Jag har övat mycket på att försöka bli mer stabil för att kompensera för hans rörlighet i bäckenet (det gungar åt alla möjliga håll i varje steg på honom) och det tyckte Birgitta märktes.
Vi fortsatte att öva korta-länga traven. B tyckte jag skulle bli ännu tydligare med honom och säga "stopp" om det inte blir just någon skillnad. Även om man kan få soppatorsk i brist på energi är han egentligen stark nog för att man ska kunna be honom belasta mer bak i traven. (Annars går jag oftast på den trav jag får, dvs försöker göra mer samlande jobb innan för att få mer samlad trav.) Ska komma ihåg att sträcka på mig och hålla axlarna aningens bakåt också när jag ber honom belasta mer!
Vi fick öva på en doublé - rida på en fyrkant där man gör ett par stegs piruett i två av hörnen och "vanliga" hörnpasseringar i de andra två hörnen. Först på en större fyrkant och sen på en mindre fyrkant. Om man tar med i beräkningen att man ska hinna förbereda för allt, inklusive hörnpasseringarna, kommer momenten väldigt snabbt på den lilla fyrkanten! Särskilt i högre gångarter än skritt!
Det kändes lite som att bli satt på pottkanten, det är ju absolut en bra övning men den spelar på mycket som vi har svårt för. Särskilt som sagt i högre gångarter! Jag hinner ju inte med att hålla mig stabil och inverka rätt i sitsen, luta axlarna lite bakåt i uppkortningen, vara konsekvent mot hästen osv i det läget, även om övningen i sig (även lite halvtaffligt gjort) absolut ger en bra effekt på hästen. Får se det som ett mål i sig att lyckas hinna med i svängarna! ;)
Vi provade samma med lite galoppanslag här och där också. Mest från skritt. Då blev det ännu svårare att inte få soppatorsk, man måste ha så hög energi och bjudning och övningen i sig triggar lite till att stå emot för att det blir så mycket kommandon och jobbiga moment.
Vi avslutade med att prova lite galoppansatser från trav. Jag har väldigt låga krav på hästen, försöker få ett svar hos honom men kräver inte att det faktiskt blir galopp, nöjer mig med små taktförändringar också eller mer "schwung" som att han åtminstone försöker ändra på något i rörelsemönstret! Haha!
Jag är helt lyrisk över att han svarar på signalen överhuvudtaget. (Ute rakt fram är det såklart lättare att kunna rulla på lite fler språng, än när man behöver svänga stup i ett och hålla balans/rakriktning.) Det är också roligt att han har så hög lägstanivå att vi kan sitta och rulla på på det viset och ändå ha kvar hyfsad form/balans/rakriktning.
Bilder kommer! :)
