Dags för pedikyr igen
Hua, jag bävar lite för att ta tag i Tabac´s hovar ordentligt! :P Dags igen nu.
Igår började jag på framhovarna och gosse, det var knappt så jag orkade med att raspa mer än ett par millimeter i höjd... Dom brukar ändå vara lite mindre hårda än bakhovarna, brukar inte växa riktigt lika ogräsfort (mest på vissa punkter isåfall) och hovarna var fuktiga efter regn. :S
Hmm, man kanske kan räkna med att vara klar inom en vecka om jag kör så hårt jag klarar av varje dag?
Fossingarna får ligga lite högre i prio än träningen just nu om jag ska få det gjort.
Det har dröjt till NU innan jag insett att fårskinnsöverdraget till sadeln måste bort för säsongen. Haha, man kan ju undra hur jag överlevt värmeböljorna! Jag har gått och dragit på det av bekvämlighetsskäl, både för att den kommer vara saknad av rumpan och för att man litegrann får lära om sitsen igen när sätet blir smalare! :P
Bye bye sköna fårskinnsöverdrag...
Annars är det som vanligt. Jag tänker att nu j**lar måste jag ställa högre krav på precisionen och på pålle om vi ska komma igång. Samtidigt som jag ställer krav på mig själv också såklart. När jag väl lyckats och det börjar hända grejer, då får jag dåligt samvete över att ha öst mina prestationskrav på hästen... Och det är klart, tycker man att man ska "ta i" ordentligt och tänker att något är svårt, då är spänning väldigt lätt att dra på sig på köpet, och en anti häst om man råkar gå över gränsen.
Igår till exempel så tyckte jag att vi kom igång bra och att jag lyckades få honom jobba jämnt och fint stundvis iallafall, klart, han lyckas slinka iväg åt alla möjliga håll däremellan sån hejare på det som han är.
Men hua, så mycket peppande som det krävdes från min sida så kände jag mig som världens slavdrivare som "var på" hela tiden. Det känns säkert värre än vad det är, men klart han blev spänd i onödan emellanåt.
Normalt sett brukar jag per automatik tappa sugen för att vara lika "på" och krävande, tänka att nej nästa pass ska vi försöka göra mer positivt för att balansera upp. Men nej, den här gången ska jag försöka forcera igenom det hela istället och höja lägstanivån, tänja på gränserna. Annars kommer det där jobbiga fortfarande kännas jobbigt för att man inte tar sig vidare.
Fokus har varit mycket på att "komma åt" vänsterbak och i samband med det få känslan att han är mer reglerbar i bogarna, lättare i v-fram i vänstervarvet t ex. Stundvis tycker jag att jag fick till det bra, men än så länge är det mest känslan i mig själv jag vill befästa.
(De här bilderna är aningens äldre än inlägget, från förra veckan.)
Igår började jag på framhovarna och gosse, det var knappt så jag orkade med att raspa mer än ett par millimeter i höjd... Dom brukar ändå vara lite mindre hårda än bakhovarna, brukar inte växa riktigt lika ogräsfort (mest på vissa punkter isåfall) och hovarna var fuktiga efter regn. :S
Hmm, man kanske kan räkna med att vara klar inom en vecka om jag kör så hårt jag klarar av varje dag?
Fossingarna får ligga lite högre i prio än träningen just nu om jag ska få det gjort.
Det har dröjt till NU innan jag insett att fårskinnsöverdraget till sadeln måste bort för säsongen. Haha, man kan ju undra hur jag överlevt värmeböljorna! Jag har gått och dragit på det av bekvämlighetsskäl, både för att den kommer vara saknad av rumpan och för att man litegrann får lära om sitsen igen när sätet blir smalare! :P
Bye bye sköna fårskinnsöverdrag...
Annars är det som vanligt. Jag tänker att nu j**lar måste jag ställa högre krav på precisionen och på pålle om vi ska komma igång. Samtidigt som jag ställer krav på mig själv också såklart. När jag väl lyckats och det börjar hända grejer, då får jag dåligt samvete över att ha öst mina prestationskrav på hästen... Och det är klart, tycker man att man ska "ta i" ordentligt och tänker att något är svårt, då är spänning väldigt lätt att dra på sig på köpet, och en anti häst om man råkar gå över gränsen.
Igår till exempel så tyckte jag att vi kom igång bra och att jag lyckades få honom jobba jämnt och fint stundvis iallafall, klart, han lyckas slinka iväg åt alla möjliga håll däremellan sån hejare på det som han är.
Men hua, så mycket peppande som det krävdes från min sida så kände jag mig som världens slavdrivare som "var på" hela tiden. Det känns säkert värre än vad det är, men klart han blev spänd i onödan emellanåt.
Normalt sett brukar jag per automatik tappa sugen för att vara lika "på" och krävande, tänka att nej nästa pass ska vi försöka göra mer positivt för att balansera upp. Men nej, den här gången ska jag försöka forcera igenom det hela istället och höja lägstanivån, tänja på gränserna. Annars kommer det där jobbiga fortfarande kännas jobbigt för att man inte tar sig vidare.
Fokus har varit mycket på att "komma åt" vänsterbak och i samband med det få känslan att han är mer reglerbar i bogarna, lättare i v-fram i vänstervarvet t ex. Stundvis tycker jag att jag fick till det bra, men än så länge är det mest känslan i mig själv jag vill befästa.
(De här bilderna är aningens äldre än inlägget, från förra veckan.)
Kommentarer
Trackback
