tabbe - en träningsdagbok inom Akademisk Ridkonst

Schizofren är bara förnamnet. För ett par veckor sedan var jag på träning med Tabac för Katrin Wallberg. Hon är väldigt skicklig och har ett extremt bra öga för vad som behöver rättas till och när, men kan vara ganska "sträng" av sig och krävande mot hur jag brukar hantera hästarna. Nu kanske inte jag är någon bra jämförelse eftersom jag säkert brukar vara för mesig, men man hör relativt ofta kommentarer som "det där får han inte komma undan med!" i sträng/irriterad ton, och så får man göra tvärstopp och börja om. "Gör om-gör rätt!" passar nog in här.

Problemet är att det går himla bra på träningen. För att man har detta öga som säger "gör si, gör så, NU!" och även säger till när det blir rätt givetvis så man inte tjatar på häststackarn. När jag själv kommer hem sen och då har fått denna aha-upplevelse, oj vad jag skämmer bort min häst och oj vad inkonsekvent jag har varit, så kommer ju det där att då ska man försöka göra rätt och vara lika konsekvent på hemmaplan. För på träningen gav det ju resultat - hästen blev lydigare och mer koncentrerad även när den var så uppe i varv mentalt (från början) att den skulle ha varit halvt okontaktbar normalt sett.
Eftersom Tabbe är ganska "hård" (man kan behöva gå upp väldigt högt i fas på honom innan man får en reaktion, och då är risken stor att man verkar aggresiv/upprörd vid det laget och tappar respekt och förtroende) så kräver han att man vet vad man vill och ser till att få igenom det, för låter man ett tygeltag t ex slinka obemärkt förbi, då kommer man till slut (om man inte räddar upp situationen) ha en häst som bara drar på i sin egen takt och inte går att få stopp på. Sen kan man gå tillbaka till det fina lätta bara man är uppmärksam på när han lyssnar/inte lyssnar och beredd på att förtydliga om det behövs.

Idag och ett par andra gånger har jag fått märka av den där förvirringen som uppstår i huvudet när jag försökt överföra tränarens råd till hemmaträningen. Jag tycker att jag rycker och sliter och tjatar och gnäller, men det blir inte rätt. Alltså blir det där ryckandet och slitandet och gnällandet verkligen det där negativa som det låter som = inte konstruktivt i form av att jag är konsekvent och tar igenom mina hjälper, utan löper stor risk att leda till ren frustration från min sida och en kuse som ändå inte gör det han blir tillsagd... Det räcker inte med att ta igenom sina hjälper, det måste gå igenom på rätt sätt också, och då måste man ha det där "ögat" som ser vilken hjälp som ger bäst effekt, annars kommer jag yra omkring och söka efter det där bra läget där man kan ge hästen en break för att det blir ett lagom arbetsläge. 

Förutom det så fick jag idag återfall av ett negativt troll som sätter griller i huvudet på mig. Som liksom har tråkigt och bara letar efter saker att oroa sig för. Det märktes mycket tydligt på hästen... 
Nu stack iofs Tabac från mig sist jag var ute och gick med honom, bara brände iväg utan att jag hade en suck att hålla kvar honom när han blev skraj för en lastbil som körde förbi. Det var ett nytt beteende för mig, annars brukar han alltid vara stoppbar. Funderar på hur man ska lyckas sudda ut alla såna griller (känslan av hjälplöshet som ploppar upp) utan att fokusera för mycket på det och därmed automatiskt få såna dumma tankar. 
En inställning jag skulle vilja införa i huvudet är; "Det gör inget."
Kanske framförallt mot mig själv. Släppa lite på kontrollbehoven och lita på att jag reder ut situationerna.

Som ni kanske redan räknat ut så gick dagens pass med arbete för hand inte så bra. Känner att jag borde skippa arbetet för hand när jag är utan tränare, för hästens skull om inte annat. Samtidigt säger en annan röst i huvudet att då ger jag ju upp, visst sjutton borde jag klara av att jobba lite för hand! Klarar jag inte saker och ting för hand är risken stor att det kommer bli halvdant resultat även från hästryggen. Och sen kommer en tredje röst in som säger att jag kanske borde skippa kraven helt och hållet ett tag? Förnuftets röst blandar sig in och säger att nej - det är för sannolikt att jag blir inkonsekvent och måste börja om med hela det här "ta igenom mina kommandon" eller att man blir mer och mer slapp/mesig och plötsligt inte vill göra något som inte är busenkelt och oseriöst eller som tar emot lite, bygger på hjärnspökena mer och mer.

Nu ska jag sova på saken så vet jag att imorgon är en ny dag.
Imorgon behöver inte vara en kass repris av denna dag.
Trots allt - igår satt jag helt lyriskt och kunde rida lättare öppna i vänstervarvet (svåra varvet) och samla upp traven lite på en ovanligt stadig häst! Dagen kanske var för att ta ner mig på jorden.