Dressyrträning för Sonny 20090418

Väldigt impulsivt bokade jag in mig (samma dag...) för dressyrträning, det fanns en ledig plats och jag var grymt träningssugen! :-)
Hade ångest hela dagen över hur vi skulle uppfattas och hur svårt det skulle bli iom att jag inte tränat "vanlig" dressyr på nästan 1½ år, och av en anledning - att jag inte tror att vanliga dressyrtränare skulle stå ut med oss! ;-) Tja, bland annat. Jag gillar ju AR.
Tränaren var ju dessutom en "bra" tränare som de duktiga dressyrryttarna på LA/MSV-nivå ville träna för, har för mig att han är domare upp till MSV och B-tränare. Förutom att det blev ÄNNU mer nervöst för mig iom det så kändes det ändå kul att få rida för en lite större tränare och liksom få en mer rättvis bild av "vanliga" dressyrtränare. De som ridit för honom tyckte att han hade ett bra öga för ekipagens svagheter, vilket är något jag själv annars brukar kritisera tränare för i allmänhet, att det är alldeles för få med det där "ögat".

Fick inte så bra start med tanke på att tränaren hade missats att informeras att jag skulle rida sista passet så han trodde nog vi bara var ett skogsmulleekipage som skulle motionera i ridhuset! Nu är jag lite dömande känner jag, han visste såklart helt enkelt inte, men för MIG kändes det så! :-P Vi fick iaf rida med stången + kapsonen vilket kändes bra med tanke på att det säkert hade gått åt hela passet bara för att lära in tränsbettet annars.

Det första och största vi fick i uppgift var att jag skulle föra fram mina underskänklar sisådär 2-3dm. Att knät i princip skulle ligga utanpå knästödet för att underskänkeln skulle hamna i ett bra läge på hästmagen. Och att axlarna skulle bak ca 2dm. Såhär i efterhand så tror jag det hade blivit lättare om jag fört fram rumpan också så det liksom känts mer harmoniskt mellan underskänklarna och rumpan (nu kändes det som att jag satt rakt fram med fötterna och spjärnade framåt och den där sista centimetern tränaren ville ha gick verkligen inte att få till). men jag gjorde så gott jag kunde iaf. Bra med någon som kollar för även om det är lätt att åka fram när hästen trillar framåt på bogarna så skärper man sig och tänker liksom i förväg om man vet att någon kommer säga "bak med axlarna!" ;-)
På ett sätt kändes egentligen den sitsen för tung. När jag började rida Tabben så VAR den för tung så han blev stressad och pressad av att det blev för krävande. Nu är han ju starkare men jag upplever litegrann att man trycker undan ryggen och att sitsen inte blir lika anpassningsbar, att hästen får svårt att svara om man t ex vinklar bak bäckenet för att be om samling. Å andra sidan så förstår jag tränarens poäng att om jag vill bli mer stabil och på så vis göra hästen mer stabil så kanske jag behöver den tyngden i rumpan. Sen finns det ju mellanting, jag kanske behöver bli halv-extrem åt det hållet just nu för att sen hitta någon gyllene medelväg när man redan blivit stadigare i sig själv. 


"Nya" sitsen ska börja tas i bruk.

I högervarvet trycker han gärna in rumpan innanför spåret så jag fick jobba med att flytta in framdelen och rida med framdelen lite innanför längs hela fyrkantsspåret. I samma veva skulle jag också vara noggrannare med hörnpasseringarna och vägen rent överlag, han genar ju t o m gärna bort från hela sista kortsidan, svänger av alldeles för tidigt (i högervarvet det också). Lustigt nog så i ETT hörn trycker han emot och trycker in rumpan ännu mer ju mer jag försöker få in framdelen så ju bätre jag förbereder desto sämre blir första stegen! Sen när man väl kommit över en spärr så får jag bakdelen tillbaka på spåret. 
Vi fick öva serpentiner och där kom svagheten i vänstervarvet fram - att jag nästan inte kan svänga in honom från spåret öht! ;-) Så första bågen när det började i vänstervarvet blev stoor (lustigt nog bara på ena sidan av ridhuset det också?) och jag hade nästan en kamp med hästen för att öht få till en sväng. Tränaren tyckte jag skulle vara noggrann med vägen vilket kändes lite knasigt uttryckt, för själv tyckte jag ju att jag var det men att hästen inte ville vara med på min valda väg. :-) Jag kämpade för fullt med att få till bra bågar och vändningar. 
Vi fick öva lite andra ridvägar också som att rida rakt upp på medellinjen och vända snett igenom. Inte så mycket att kommentera där, precis som alltid kan det vara lite piller med att få honom följa den tänkta linjen och det kan bli lite vingel, men det gick ändå hyfsat bra. 



Försöker hålla koll på bakdelen och få in framdelen lite istället.



Plötsligt säger tränaren "rid snett igenom i skänkelvikning". Jag har aldrig lärt Tabac skänkelvikningar, har däremot testat vid något tillfälle helt enkelt för att jag behövt komma åt honom men senaste försöket var säkert 1½ år sen... Jag själv har ridit så lite skänkelvikningar senaste åren att jag nästan glömt hur det ser ut. Vilket håll ska hästen vara ställd åt? Ska hästen vara rak eller framdelen lite före? Rusade igenom mitt huvud. Men jag tror vi fick till något som liknade skänkelvikning iaf även om vi inte kunde hålla det hela diagonalerna. Det kändes som att dom hjälpte till att få bakbenen bättre på plats för sen kändes han mycket bättre i högervarvet.     

Överlag så fick jag mycket att fundera på och lite andra pusselbitar än vad vi normalt sett brukar öva på, så jag är helt klart nöjd med träningen!
Det märks att det är lite annorlunda inställning/attityd mot på AR-träningarna hur mycket diplomatisk jag än skulle vilja vara och säga att det inte skiljer något, för det gör det. Det tränades INGET på styrkorna (nu var väl iofs våra svagheter såpass stora för helheten att det krävde mycket fokus, men jag tittade ju lite på de andra också) vilket jag tror kan påverka ekipagets inställning. Jämfört med på birgittaträningarna där man tvärtom t o m avbryter och gör något annat efter ett par försök om det inte funkar bra bara man fått till något bra steg så man vet vilken känsla man ska sträva mot - för att inte traggla - så var ju själva poängen att öva öva öva tills man får det rätt. Det man ser som positivt känns som jobbet och att hitta svagheter för att få verktyg att rätta till det med snarare än att man ser alla små förbättringar som positivt och fokuserar på det - det är skillnaden på deltagarna/åskådarna upplever jag. Att man kanske mer förutsätter att kritik är BRA oavsett om den är positiv/negativ (jag fick inte en enda positiv kommentar av vare sig tränare eller åskådare på den här träningen bortsett från "ja, bättre!" eller "bra, där kom bakbenen igång!" alltså mer som pedagogisk kommentar för att man ska veta vad som är rätt.- med detta vill jag inte döma utan ser det mer som en objektiv iaktagelse! andra ekipage fick ju faktiskt en del positiva kommentarer också, som att det kräver mer att man förtjänar det?)
På AR-träningarna är det lite mer gullegull -"åh vad söt han är! vilken fin trav! vad mycket mer lugn och stabil han blivit sen sist!" osv.



Nu har vi nästan lite FÖR mycket att träna på, vet knappt i vilken ände vi ska börja. Blir nästan att man får köra varannan dag dressyr, varannan AR tror jag om man ska kunna skilja på det och lyckas kompensera för båda sidornas svagheter så att säga. Skulle bli alldeles för tråkigt och negativt för Tabben (och inte tillräckligt koncentrationskrävande) att träna dressyr varje dag, å andra sidan behöver jag det för att hinna fokusera på sitsen och basics-detaljer.
Formen struntade jag totalt i under lektionen, däremot blev det förhållningar och halvhalter i var- och varannat steg för att han skulle vara kvar med mig och inte rinna iväg eller hitta på något eget.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0