Om att nöja sig
Att nöja sig när man vet att hästen kan mer, är svårt! Men viktigt att kunna. Man kan ju inte alltid kräva max, ekipaget måste vara förberett för det först och förutsättningarna måste vara bra.
Som lite motvikt till "lydnadsträningen" blev det nästan tvärtom idag. Jag brukar ju alltid (numera) köra lite halter och kort skritt- lång skritt i början för att komma igång så smått i skalle och kropp.
Det gjorde vi nu också men jag la extra fokus vid när hästen började gå emot, se till att vara noga med att släppa då (även om det betyder att pålle tillfälligt rinner iväg eller blir lång) och så börja om med prio på att själv hitta känslan i sitsen. Sitter som att hästen går som jag vill. Sen kan jag förstärka med hand/röst men bara till den grad att jag kan fortsätta hålla samma fokus i sitsen och att hästen inte börjar gå emot.
Priset för att tänka så blir att det ibland kan gå ett helt varv runt fyrkanten utan att det händer något (hör *host* vissa tränares röster i huvudet om att det ska HÄNDA något! ;) ). Ganska ineffektivt. Vi kom aldrig ens så långt som till galoppen (mer än kanske 2 ansatser totalt och många uppgångar till trav istället från pålles sida när jag bad om galopp). Och det var ändå på två pass, kanske 45 minuter totalt.
Vi kom inte till någon samling att tala om heller, för lite "fjong" för det, bågen inte spänd.
Men det jag vill ta med mig från passen var ändå känslan för när hästen backar av, och att klara av att hålla fokuset själv. Frågan är om jag klarar det under normala omständigheter. Förhoppningsvis kan man iallafall tänja på gränserna mer och mer med träning. Lustigt nog så var pållen mer "med" trots att han svarade dåligt på signalerna. Det märktes på öronen och att han faktiskt ibland vid rätt förutsättningar svarade med bara ljudsignal som förstärkning (har varit så vid något - några tidigare pass också). Att han kan sakta av från traven för en utandning och ett "whoa".
Några glimtar på slutet kändes det riktigt trevligt, som att han började få till tekniken bra även om samlingsgraden inte var något att skryta med. Kunde svara upp sitsen.
Tror det kan vara bra att träna med det här tänket ibland, inte alltid, jag tror att vi behöver lite variation för att så småningom kunna sätta ihop pusselbitarna mer och mer.
Som lite motvikt till "lydnadsträningen" blev det nästan tvärtom idag. Jag brukar ju alltid (numera) köra lite halter och kort skritt- lång skritt i början för att komma igång så smått i skalle och kropp.
Det gjorde vi nu också men jag la extra fokus vid när hästen började gå emot, se till att vara noga med att släppa då (även om det betyder att pålle tillfälligt rinner iväg eller blir lång) och så börja om med prio på att själv hitta känslan i sitsen. Sitter som att hästen går som jag vill. Sen kan jag förstärka med hand/röst men bara till den grad att jag kan fortsätta hålla samma fokus i sitsen och att hästen inte börjar gå emot.
Priset för att tänka så blir att det ibland kan gå ett helt varv runt fyrkanten utan att det händer något (hör *host* vissa tränares röster i huvudet om att det ska HÄNDA något! ;) ). Ganska ineffektivt. Vi kom aldrig ens så långt som till galoppen (mer än kanske 2 ansatser totalt och många uppgångar till trav istället från pålles sida när jag bad om galopp). Och det var ändå på två pass, kanske 45 minuter totalt.
Vi kom inte till någon samling att tala om heller, för lite "fjong" för det, bågen inte spänd.
Men det jag vill ta med mig från passen var ändå känslan för när hästen backar av, och att klara av att hålla fokuset själv. Frågan är om jag klarar det under normala omständigheter. Förhoppningsvis kan man iallafall tänja på gränserna mer och mer med träning. Lustigt nog så var pållen mer "med" trots att han svarade dåligt på signalerna. Det märktes på öronen och att han faktiskt ibland vid rätt förutsättningar svarade med bara ljudsignal som förstärkning (har varit så vid något - några tidigare pass också). Att han kan sakta av från traven för en utandning och ett "whoa".
Några glimtar på slutet kändes det riktigt trevligt, som att han började få till tekniken bra även om samlingsgraden inte var något att skryta med. Kunde svara upp sitsen.
Tror det kan vara bra att träna med det här tänket ibland, inte alltid, jag tror att vi behöver lite variation för att så småningom kunna sätta ihop pusselbitarna mer och mer.
Kommentarer
Trackback
