Bilder från kursen
Foto Sara Thörnblad
På rätt spår igen?
Idag har vinter-pessimismen släppt för stunden iallafall, herregud vad pållen var duktig idag! :-D
Och jag, tycker jag nog jag får skryta med! Rotade fram mitt gamla mantra för att hålla mig cool och positiv, kvar i nuet liksom, fast det var knappt så det behövdes för det var inga störningsmoment idag.
Dock kan det ju sitta kvar i huvudet på mig, typ - undvika ena långsidan för att det var där det rasade från taket, undvika väggarna t o m om det knäpper en del i plåten och man försöker helt undvika störningsmoment, och till slut har jag grottat ner mig alldeles och får inget gjort för att jag försöker anpassa mig till något som till slut bara består av mina egna griller i huvet! :-P
Hursomhelst så var det en riktigt bra dag och framtiden ser ljusare ut! :-)
Tabben var jätteduktig och totalt "med", jag själv skärpte till mig och såg till att anpassa kraven och såg till att höja min egen ribba till en lagomt hög nivå. Inte nöja mig med lite utan försöka få det riktigt bra i så många av stegen som möjligt, vara noggrann med sitsen osv.
Kändes som att jag större delen av passet hade pållen väl på sätet, att jag kunde göra dom flesta korrigeringarna utifrån sätet.
I vänstervarvet fokuserade jag på att känna att jag "vrider om" bakkärran på Tabben så vänsterbak hamnar i rätt läge, att bakdelen hamnar rätt i förhållande till framdelen, med utgångsläge från höfterna. Med hjälp av att vrida till mig själv och ta hjälp av innerskänkeln.
I högervarvet tänkte jag att jag ska få hästen mer för ytter sittben och på så vis vrida om höfterna och få bakdelen rätt. Och allmänt att jag ser till att verkligen sitta på vänster sida också, jämn fördelning, för att kunna inverka rätt på volter och i slutor av olika slag, eller egentligen alltid när han ska vara böjd.
För mig funkar det rätt bra som knep att hela tiden tänka att jag förbereder för att vända in i en diagonalsluta eller piruett, och sikta in mig på mitt mål -visualisera en motståndare på marken, för då känner jag vad som inte är på plats för att kunna utföra det.
Vi övade diagonalslutor med piruettvändning emellan igen, varvat med både kvartspiruetter och hela vändningar, öppna - volt - sluta i trav, allmänt bara böja - vända in på volt för att försöka att allmänt förbättra böjning/avslappning (med ovanstående tänk). Vända halv volt in - förvänd sluta på medellinjen - växla böjning till öppna i andra varvet sista stegen innan väggen (sen skulle vi egentligen fortsätta ut i öppna men det blev lite kort om steg och snäv vändning).
Pållen ville gärna trava när vi hade ridit ett tag fast han var ändå "med", cool och arbetsvillig, så ibland tänkte jag ok, nu gör vi en samlad övergång till skritt/skolskritt, eller så fortsätte jag bara den övning jag hade tänkt i trav istället. Det tyckte pållen blev jättejobbigt när vi kom till vändningen med förvänd sluta på meddellinjen och växling till öppna! Men vi fick till den helt i trav en gång! Haha :-D
Han var verkligen jätterolig att rida idag! :-)
Och jag, tycker jag nog jag får skryta med! Rotade fram mitt gamla mantra för att hålla mig cool och positiv, kvar i nuet liksom, fast det var knappt så det behövdes för det var inga störningsmoment idag.
Dock kan det ju sitta kvar i huvudet på mig, typ - undvika ena långsidan för att det var där det rasade från taket, undvika väggarna t o m om det knäpper en del i plåten och man försöker helt undvika störningsmoment, och till slut har jag grottat ner mig alldeles och får inget gjort för att jag försöker anpassa mig till något som till slut bara består av mina egna griller i huvet! :-P
Hursomhelst så var det en riktigt bra dag och framtiden ser ljusare ut! :-)
Tabben var jätteduktig och totalt "med", jag själv skärpte till mig och såg till att anpassa kraven och såg till att höja min egen ribba till en lagomt hög nivå. Inte nöja mig med lite utan försöka få det riktigt bra i så många av stegen som möjligt, vara noggrann med sitsen osv.
Kändes som att jag större delen av passet hade pållen väl på sätet, att jag kunde göra dom flesta korrigeringarna utifrån sätet.
I vänstervarvet fokuserade jag på att känna att jag "vrider om" bakkärran på Tabben så vänsterbak hamnar i rätt läge, att bakdelen hamnar rätt i förhållande till framdelen, med utgångsläge från höfterna. Med hjälp av att vrida till mig själv och ta hjälp av innerskänkeln.
I högervarvet tänkte jag att jag ska få hästen mer för ytter sittben och på så vis vrida om höfterna och få bakdelen rätt. Och allmänt att jag ser till att verkligen sitta på vänster sida också, jämn fördelning, för att kunna inverka rätt på volter och i slutor av olika slag, eller egentligen alltid när han ska vara böjd.
För mig funkar det rätt bra som knep att hela tiden tänka att jag förbereder för att vända in i en diagonalsluta eller piruett, och sikta in mig på mitt mål -visualisera en motståndare på marken, för då känner jag vad som inte är på plats för att kunna utföra det.
Vi övade diagonalslutor med piruettvändning emellan igen, varvat med både kvartspiruetter och hela vändningar, öppna - volt - sluta i trav, allmänt bara böja - vända in på volt för att försöka att allmänt förbättra böjning/avslappning (med ovanstående tänk). Vända halv volt in - förvänd sluta på medellinjen - växla böjning till öppna i andra varvet sista stegen innan väggen (sen skulle vi egentligen fortsätta ut i öppna men det blev lite kort om steg och snäv vändning).
Pållen ville gärna trava när vi hade ridit ett tag fast han var ändå "med", cool och arbetsvillig, så ibland tänkte jag ok, nu gör vi en samlad övergång till skritt/skolskritt, eller så fortsätte jag bara den övning jag hade tänkt i trav istället. Det tyckte pållen blev jättejobbigt när vi kom till vändningen med förvänd sluta på meddellinjen och växling till öppna! Men vi fick till den helt i trav en gång! Haha :-D
Han var verkligen jätterolig att rida idag! :-)
Vinterfenomenet
Phew, jag har med flit inte skrivit så mycket ridning i bloggen sen träningen. För att vi knappt lyckats få till någon ridning överhuvudtaget...
Först kan jag tänka mig att det satt kvar en del i skallen på pållen av att ha gått på jobbigt underlag på träningen. Det var nästan som på en grusväg med små lösa stenar ovanpå men fast sand-/jordväg eftersom ridbanan var frusen och sladdad. Man såg det rätt tydligt på videoklippen från träningen - första passet såg han lite besvärad ut men kunde ändå hålla sig rätt avspänd och liksom tolerera underlaget. Andra passet såg man att han blev spänd och började bli besvärad av det, kortade lättare ihop överlinjen och såg allmänt inte så nöjd ut med underlaget, började stressa upp sig pyttelite pga det.
Sen späddes det säkert på av störningsmoment. Jag försökte mig på att rida när det var hinder uppbyggt i ridhuset (mest att det var ivägen) och flera andra hästar där samtidigt att väja för, sen var det en dressyrhäst med stor gång som jag fick väja för och liksom aldrig fick till någon riktig koncentration, och så häromdagen när det brakade till ordentligt pga snö som rasade från taket. Men... eh.. vi fick ju till galopp ena passet iallafall, trots att vi inte ens övade på det! Haha! ;-)
Nej usch vad mitt självförtroende blir knäckt när man sisådär en vecka sitter och får till mer eller mindre ingenting, att pållen fokuserar på allt annat, blir spänd och stressad och reagerar på allt runtomkring istället för att vara fokuserad på det vi ska göra. Ok, man kan trava runt och få det se ok ut för utomstående men med grova problem att inverka. Typ - låta hästen rinna runt i en bekväm trav för att göra av med energi men försöker man sig på jobb eller en övning så finns där nästan noll styrning och inte alls rätt svar för hjälperna.
Jag vet ju att det inte är pålles fel utan det är när han känner att jag inte är bra trygghet nog för att våga lita på att jag håller koll åt honom och totalt hänge sig åt mig.
Problemet är ju att jag faktiskt HAR svårt att själv hålla koncentrationen i vissa lägen. Det är då det märks på hästen. Första gången vi stöter på ett störningsmoment är det sällan han reagerar ordentligt, ska vara att det sitter kvar mycket spänning redan från förra passet isåfall. Utan oftast reagerar han bara lite första gången, mer andra gången och sen riktigt ordentligt om han fått sina farhågor bekräftade eller allmänt inte känner nog trygghet från mig.
Men jag tycker det är jättesvårt att inte tappa koncentrationen om någon t ex hoppar samtidigt, om man får byta väg ofta när man rider övningar som bygger på att man placerar hästen utifrån ridvägen. Brukar sluta med att jag får lägga om ridvägen och planera om ridningen typ var 4:e steg om jag hade tänkt rida en övning delvis baserad på väggen eller vars väg skär av de "vanliga" ridvägarna. Att rida utan övningar tycker jag är nästan helt meningslöst. Det är det som är ridning för mig. Att planera vad vi vill rikta in oss på, lägga upp en övning utefter det, utifrån övningen ha både check av hur bra det går, hur långt vi har kommit, vilken styrka/rakriktning vi åstakommit, och samtidigt en måttstock för hur mycket jag kan begära och vad jag ska fokusera på. Samma övning kan såklart innehålla olika fokus och egentligen bli en helt annan övning.
Ta t ex ridvägarna. Ridvägarna kan man använda balanserande, samlande, för att förbättra sin egen sits eller sin egen känsla i massvis med olika aspekter, för att träna lydnad, för att träna rakriktning, osv.
Nu blev det ett litet sidospår... Men om vi säger såhär- klart jag inte kan begära att kusen har full fokus när JAG också rinner iväg i tankarna och börjar oja mig för situationen. Även om det så är "neej, nu tappar vi fokus! nu kommer vi säkert inte kunna träna vidare!" eller "oj?! vad var det där? kusen spratt till!" eller "oj, nu rasade det från taket! undrar när det kommer rasa igen...!"
Det räcker liksom med det för att han inte ska känna sig trygg med mig. Eller att jag tappar i självförtroende helt enkelt och inte vet om jag kommer reda ut situationen, eller inte ens själv tycker att situationen är trygg, fast kanske av andra orsaker än hästen.
Även om det inte alltid gör att kusen totalt stänger av (det har trots allt blivit bättre med tiden, lägstanivån har höjts) så är det inte KUL att träna när jag inte kan rida mina övningar och det känns som att vi inte får något vettigt gjort. Jag vill ha full fokus från början till slut, hur ska man annars kunna hålla sig från att traggla eller känna det som att man rider bara för ridandets skull eller för motionens skull? Sure, jag behöver egentligen rida för motionens skull i hålla-nere-vikten-syfte, men jag vill inte utsätta hästen för det iom att det lätt blir en ovana och vi får ännu svårare att hitta tillbaka till koncentrationen.
Aja, idag fick vi iallafall till vårt mest fokuserade pass sen träningen! :-)
Och då kändes det faktiskt tekniskt sett rätt så bra. Annars har oftast antingen jag eller pålle tappat bitar när det gått ett tag med kassa pass eller inga alls. Nu kändes han tvärtom som vanligt - tar en stund att komma igång och börja kunna bli samlad/rakriktad, men inga stopp på vägen liksom utan bara en fråga om att komma igång och kräva lagom för stunden.
Vi övade lite öppnor och växlingar mellan öppna-förvänd sluta på långsidorna, med några förvända volter tillbaka som varvbyte, därefter triangel-övningen med diagonalsluta in - kvarts piruett - diagonalsluta (fast rätt låga krav i den övningen iom att den kräver att man verkligen är igång - för att få den riktigt bra måste vi nästan ha ridit ett pass innan och alltså vara inne på andra passet för dagen) och så några travövergångar, även samma krumelurer i traven fast bara enstaka gånger av varje övning. Han kändes jättefin i traven. Sån enorm skillnad mot när han är mer ånga-på av att vara stressad! Att han är i egen balans och påverkningsbar jämfört med att man måste sitta och bromsa i var- och varannat steg och han bara rinner iväg i det han tycker är lagom efter sinnesstämningen (vilket om man inte bromsar då och då skulle eskalera till rinn-iväg i obalans och slängtrav till slut).
Nu hoppas vi på så få störningsmoment-pass som möjligt och så många fokuserade jobb-bara pass som möjligt! :-D
Först kan jag tänka mig att det satt kvar en del i skallen på pållen av att ha gått på jobbigt underlag på träningen. Det var nästan som på en grusväg med små lösa stenar ovanpå men fast sand-/jordväg eftersom ridbanan var frusen och sladdad. Man såg det rätt tydligt på videoklippen från träningen - första passet såg han lite besvärad ut men kunde ändå hålla sig rätt avspänd och liksom tolerera underlaget. Andra passet såg man att han blev spänd och började bli besvärad av det, kortade lättare ihop överlinjen och såg allmänt inte så nöjd ut med underlaget, började stressa upp sig pyttelite pga det.
Sen späddes det säkert på av störningsmoment. Jag försökte mig på att rida när det var hinder uppbyggt i ridhuset (mest att det var ivägen) och flera andra hästar där samtidigt att väja för, sen var det en dressyrhäst med stor gång som jag fick väja för och liksom aldrig fick till någon riktig koncentration, och så häromdagen när det brakade till ordentligt pga snö som rasade från taket. Men... eh.. vi fick ju till galopp ena passet iallafall, trots att vi inte ens övade på det! Haha! ;-)
Nej usch vad mitt självförtroende blir knäckt när man sisådär en vecka sitter och får till mer eller mindre ingenting, att pållen fokuserar på allt annat, blir spänd och stressad och reagerar på allt runtomkring istället för att vara fokuserad på det vi ska göra. Ok, man kan trava runt och få det se ok ut för utomstående men med grova problem att inverka. Typ - låta hästen rinna runt i en bekväm trav för att göra av med energi men försöker man sig på jobb eller en övning så finns där nästan noll styrning och inte alls rätt svar för hjälperna.
Jag vet ju att det inte är pålles fel utan det är när han känner att jag inte är bra trygghet nog för att våga lita på att jag håller koll åt honom och totalt hänge sig åt mig.
Problemet är ju att jag faktiskt HAR svårt att själv hålla koncentrationen i vissa lägen. Det är då det märks på hästen. Första gången vi stöter på ett störningsmoment är det sällan han reagerar ordentligt, ska vara att det sitter kvar mycket spänning redan från förra passet isåfall. Utan oftast reagerar han bara lite första gången, mer andra gången och sen riktigt ordentligt om han fått sina farhågor bekräftade eller allmänt inte känner nog trygghet från mig.
Men jag tycker det är jättesvårt att inte tappa koncentrationen om någon t ex hoppar samtidigt, om man får byta väg ofta när man rider övningar som bygger på att man placerar hästen utifrån ridvägen. Brukar sluta med att jag får lägga om ridvägen och planera om ridningen typ var 4:e steg om jag hade tänkt rida en övning delvis baserad på väggen eller vars väg skär av de "vanliga" ridvägarna. Att rida utan övningar tycker jag är nästan helt meningslöst. Det är det som är ridning för mig. Att planera vad vi vill rikta in oss på, lägga upp en övning utefter det, utifrån övningen ha både check av hur bra det går, hur långt vi har kommit, vilken styrka/rakriktning vi åstakommit, och samtidigt en måttstock för hur mycket jag kan begära och vad jag ska fokusera på. Samma övning kan såklart innehålla olika fokus och egentligen bli en helt annan övning.
Ta t ex ridvägarna. Ridvägarna kan man använda balanserande, samlande, för att förbättra sin egen sits eller sin egen känsla i massvis med olika aspekter, för att träna lydnad, för att träna rakriktning, osv.
Nu blev det ett litet sidospår... Men om vi säger såhär- klart jag inte kan begära att kusen har full fokus när JAG också rinner iväg i tankarna och börjar oja mig för situationen. Även om det så är "neej, nu tappar vi fokus! nu kommer vi säkert inte kunna träna vidare!" eller "oj?! vad var det där? kusen spratt till!" eller "oj, nu rasade det från taket! undrar när det kommer rasa igen...!"
Det räcker liksom med det för att han inte ska känna sig trygg med mig. Eller att jag tappar i självförtroende helt enkelt och inte vet om jag kommer reda ut situationen, eller inte ens själv tycker att situationen är trygg, fast kanske av andra orsaker än hästen.
Även om det inte alltid gör att kusen totalt stänger av (det har trots allt blivit bättre med tiden, lägstanivån har höjts) så är det inte KUL att träna när jag inte kan rida mina övningar och det känns som att vi inte får något vettigt gjort. Jag vill ha full fokus från början till slut, hur ska man annars kunna hålla sig från att traggla eller känna det som att man rider bara för ridandets skull eller för motionens skull? Sure, jag behöver egentligen rida för motionens skull i hålla-nere-vikten-syfte, men jag vill inte utsätta hästen för det iom att det lätt blir en ovana och vi får ännu svårare att hitta tillbaka till koncentrationen.
Aja, idag fick vi iallafall till vårt mest fokuserade pass sen träningen! :-)
Och då kändes det faktiskt tekniskt sett rätt så bra. Annars har oftast antingen jag eller pålle tappat bitar när det gått ett tag med kassa pass eller inga alls. Nu kändes han tvärtom som vanligt - tar en stund att komma igång och börja kunna bli samlad/rakriktad, men inga stopp på vägen liksom utan bara en fråga om att komma igång och kräva lagom för stunden.
Vi övade lite öppnor och växlingar mellan öppna-förvänd sluta på långsidorna, med några förvända volter tillbaka som varvbyte, därefter triangel-övningen med diagonalsluta in - kvarts piruett - diagonalsluta (fast rätt låga krav i den övningen iom att den kräver att man verkligen är igång - för att få den riktigt bra måste vi nästan ha ridit ett pass innan och alltså vara inne på andra passet för dagen) och så några travövergångar, även samma krumelurer i traven fast bara enstaka gånger av varje övning. Han kändes jättefin i traven. Sån enorm skillnad mot när han är mer ånga-på av att vara stressad! Att han är i egen balans och påverkningsbar jämfört med att man måste sitta och bromsa i var- och varannat steg och han bara rinner iväg i det han tycker är lagom efter sinnesstämningen (vilket om man inte bromsar då och då skulle eskalera till rinn-iväg i obalans och slängtrav till slut).
Nu hoppas vi på så få störningsmoment-pass som möjligt och så många fokuserade jobb-bara pass som möjligt! :-D
Nytt täcke
Äntligen har täcket kommit! Igår hade vi premiärprovning på Tabbens nya Rambo Optimo.
Tack vare att jag har tre olika innertäcken (400g som medföljde automatiskt, 100g, 200g) och kan ta ur innertäcket för att få ett ofodrat regntäcke så går det att använda i 4 olika variationer. Finns att köpa i 300g också men det kändes onödigt för vår del. 150g fodrad halsdel följde med.
Mitt spontana intryck är yes, äntligen ett täcke med bra passform! :-D
Det sitter åt lagom där det ska sitta åt för att inte halka omkring, men tryckte inte åt för mycket någonstans och det är grymt bra utrymme för bogarna och i bringan. Även på ovansidan vid manke/hals trycker det inte åt som vissa täcken kan göra. Ett klassiskt problem för mig när det gäller passformen på Tabben är att täckena är så stora i 140-145cm att de blir lagom i bredden men stora (långa) i halsen och kanar bakåt så de ändå låser bogarna och trycker vid bringan. Tänker man på det och skaffar ett täcke som ska vara litet i halsen blir det lätt att det trycker på halsen istället (om det är halvhals t ex) eller blir för lite utrymme i bogarna. Så särskilt i framdelen som är det svåra området normalt sett tycker jag Optimo-täcket sitter kanon. Mycket rymligt för bogar och framben utan att för den skull trycka någon annanstans.
Att det ser ut lite som en klänning på honom kan jag stå ut med för det gör nästan alla täcken. Så går det när man är lång i kroppen men har korta ben. ;-)
En annan grej däremot som jag tänkt på är att risken är att folk inte förstår hur de ska göra med knäppningen. Lite liknande problem som med Bucas-täcket där allt faller om man lagt på täcket för långt fram eller någon stackare får stå och mecka för att de inte vet hur man gör med spännet.
På Rambo-täcket är det inga konstiga spännen på samma sätt men det är många spännen.
Tre stycken maggjordar. Framtill är det först undertäcket som ska spännas separat (det är det redan en som hunnit missa, och då låg såklart undertäcket riktigt dåligt när jag kom ut till stallet i eftermiddags), sen är det en bredare kardborre samt en smalare kardborre som ska hålla täcket på plats. Två snabbspännen som är samma som på wug-täckena. Och så till sist en vanlig svansrem att bara trä svansen över. Det finns fästen för bensnören om man vill ha det men det känns lika bra att skippa det för att inte spä på med ännu fler grejer att komma ihåg! :-P Sen är det halstäcket också som ska fast i två kardborrefästen och två spännen, men det har jag inte bestämt om jag ska använda eller inte så tills vidare ligger det och skrotar.
Han verkar nöjd med täcket än så länge OM det ligger på plats ordentligt. Det känns ju grymt onödigt med ett dyrt täcke som ligger bra men som inte läggs på plats ordentligt, och då funkar ungefär likvärdigt de billigare som är halv-ok i passformen. Som med Bucas-täcket som sagt, som sitter kanon över bogarna det också jämfört med många andra, men som direkt blir obehagligt för honom vid halsskärningen/bringan om man inte drar fram täcket ordentligt när man lägger på det. (Förhoppningsvis går inte fukten igenom lika lätt när täcket hänger och är blött som med Bucas-täcket, anledningen att jag ville prova detta istället för ett till Bucas. Det återstår att se.)
Såhär såg han ut innan täckesprovningen. Det hade regnat/snöat ganska mycket. Shires-täcket höll bra tätt tycker jag men det rann in en del genom halsen.
Knäppningen. Där hade jag inget undertäcke men det är alltså de två snabbspännen som är synliga på bilden, en bredare kardborre under och en smalare kardborre som man drar tillbaka, sen ett likadant på undertäcket som man får spänna separat. Just kardborren som man spänner genom att dra igenom en ring och sen tillbaka är en riktigt bra idé tycker jag jämfört med på Rhino Wug-täcket jag hade tidigare. Där satt det inte riktigt lika bra framtill om snabbspännena enbart skulle hålla ihop täcket framtill. Kardborren på den bredare är lätt att slarva med och fick hyfsat snabbt dåligt fäste pga päls som fastnade i den.
Maggjordarna
Jag tycker det syns tydligt vid manken hur bra det sitter över hals/manke/rygg. Vet inte hur bra det syns på bild men det är väldigt rymligt i bredden också. Bogarna och frambenen har mycket bra rörelsefrihet.
Haha, stackarn blev nog fundersam över vad vi höll på med! Han har nog aldrig haft ett halstäcke i hela sitt liv.
Det funkar faktiskt att använda på honom men jag får spänna nedre remmen löst. Blir ganska stor glipa framtill/nedtill i skarven mot vanliga täcket.
Nu syns rumpan bra. I mörkret menar jag. ;-)
Tack vare att jag har tre olika innertäcken (400g som medföljde automatiskt, 100g, 200g) och kan ta ur innertäcket för att få ett ofodrat regntäcke så går det att använda i 4 olika variationer. Finns att köpa i 300g också men det kändes onödigt för vår del. 150g fodrad halsdel följde med.
Mitt spontana intryck är yes, äntligen ett täcke med bra passform! :-D
Det sitter åt lagom där det ska sitta åt för att inte halka omkring, men tryckte inte åt för mycket någonstans och det är grymt bra utrymme för bogarna och i bringan. Även på ovansidan vid manke/hals trycker det inte åt som vissa täcken kan göra. Ett klassiskt problem för mig när det gäller passformen på Tabben är att täckena är så stora i 140-145cm att de blir lagom i bredden men stora (långa) i halsen och kanar bakåt så de ändå låser bogarna och trycker vid bringan. Tänker man på det och skaffar ett täcke som ska vara litet i halsen blir det lätt att det trycker på halsen istället (om det är halvhals t ex) eller blir för lite utrymme i bogarna. Så särskilt i framdelen som är det svåra området normalt sett tycker jag Optimo-täcket sitter kanon. Mycket rymligt för bogar och framben utan att för den skull trycka någon annanstans.
Att det ser ut lite som en klänning på honom kan jag stå ut med för det gör nästan alla täcken. Så går det när man är lång i kroppen men har korta ben. ;-)
En annan grej däremot som jag tänkt på är att risken är att folk inte förstår hur de ska göra med knäppningen. Lite liknande problem som med Bucas-täcket där allt faller om man lagt på täcket för långt fram eller någon stackare får stå och mecka för att de inte vet hur man gör med spännet.
På Rambo-täcket är det inga konstiga spännen på samma sätt men det är många spännen.
Tre stycken maggjordar. Framtill är det först undertäcket som ska spännas separat (det är det redan en som hunnit missa, och då låg såklart undertäcket riktigt dåligt när jag kom ut till stallet i eftermiddags), sen är det en bredare kardborre samt en smalare kardborre som ska hålla täcket på plats. Två snabbspännen som är samma som på wug-täckena. Och så till sist en vanlig svansrem att bara trä svansen över. Det finns fästen för bensnören om man vill ha det men det känns lika bra att skippa det för att inte spä på med ännu fler grejer att komma ihåg! :-P Sen är det halstäcket också som ska fast i två kardborrefästen och två spännen, men det har jag inte bestämt om jag ska använda eller inte så tills vidare ligger det och skrotar.
Han verkar nöjd med täcket än så länge OM det ligger på plats ordentligt. Det känns ju grymt onödigt med ett dyrt täcke som ligger bra men som inte läggs på plats ordentligt, och då funkar ungefär likvärdigt de billigare som är halv-ok i passformen. Som med Bucas-täcket som sagt, som sitter kanon över bogarna det också jämfört med många andra, men som direkt blir obehagligt för honom vid halsskärningen/bringan om man inte drar fram täcket ordentligt när man lägger på det. (Förhoppningsvis går inte fukten igenom lika lätt när täcket hänger och är blött som med Bucas-täcket, anledningen att jag ville prova detta istället för ett till Bucas. Det återstår att se.)
Såhär såg han ut innan täckesprovningen. Det hade regnat/snöat ganska mycket. Shires-täcket höll bra tätt tycker jag men det rann in en del genom halsen.
Knäppningen. Där hade jag inget undertäcke men det är alltså de två snabbspännen som är synliga på bilden, en bredare kardborre under och en smalare kardborre som man drar tillbaka, sen ett likadant på undertäcket som man får spänna separat. Just kardborren som man spänner genom att dra igenom en ring och sen tillbaka är en riktigt bra idé tycker jag jämfört med på Rhino Wug-täcket jag hade tidigare. Där satt det inte riktigt lika bra framtill om snabbspännena enbart skulle hålla ihop täcket framtill. Kardborren på den bredare är lätt att slarva med och fick hyfsat snabbt dåligt fäste pga päls som fastnade i den.
Maggjordarna
Jag tycker det syns tydligt vid manken hur bra det sitter över hals/manke/rygg. Vet inte hur bra det syns på bild men det är väldigt rymligt i bredden också. Bogarna och frambenen har mycket bra rörelsefrihet.
Haha, stackarn blev nog fundersam över vad vi höll på med! Han har nog aldrig haft ett halstäcke i hela sitt liv.
Det funkar faktiskt att använda på honom men jag får spänna nedre remmen löst. Blir ganska stor glipa framtill/nedtill i skarven mot vanliga täcket.
Nu syns rumpan bra. I mörkret menar jag. ;-)
Birgitta-kurs 20101106
Jag får nog uppdatera det här inlägget lite eftersom, för just nu är det knappt så jag kommer ihåg vad vi gjorde.
Lyckligtvis har jag det mesta filmat! ;-)
Pass 1
Vi fick visa lite sånt som vi övat på. Jag visade lite omformning, lite öppnor längs spåret, lite samling, diagonalsluta i skritt och 1/4-dels piruett.
Sen fick vi göra lite uppgångar till trav och rida skolor i trav, både öppna och sluta och diagonalslutor.
Underlaget var både väldigt bra för oss och väldigt jobbigt. Det var fryst och alltså hårt, men tack och lov harvat för att få det jämnt. Nästan som en grusväg med små små gruskorn ovanpå vägen.
Tabben tyckte det var jobbigt att gå på men eftersom det var hårt fick han det lite lättare i samlingen. Det blir tyngre om materialet sviktar eller fästet är dåligt.
Det blev lite allt eller inget över det hela. Han samlade sig mer som utgångsläge tack vare underlaget, men när vi då kom till lite jobbigare lägen (ex. sluta i vänster varv i trav) då blev det för mycket så han bröt av till skritt. Jag lyckades få till det vid något tillfälle och då var det genom att tänka jättehögt tonus nästan som i piaff eller samlad galoppfattning (inte för att vi kan det, men ni hajjar vilken känsla jag är ute efter! ;-) ).
Vi provade också att rida på långsidan i öppna och därifrån ändra böjning till förvänd sluta (i trav). Det har vi jättesvårt för! :-P Men lustigt nog fick vi till det bäst i svåra varvet. Säkert för att jag börjat hitta knepet för att få till bra böjning i vänster, och för att han börjat bli starkare.
Pass 2
Vi tränade lite olika varianter av slutor, spann vidare på det. Bl a gjorde vi trekanten igen men varierade med att vända en hel piruett och tillbaka igen istället för kvartspiruetten. Det gick jättebra med tanke på att vi tycker det är en jättesvår övning! :-) Både den första och den andra varianten, den första tycker vi är svårast faktiskt. Svårare att vända bara en kort bit och därefter direkt hitta hela hästen och kunna fortsätta i rätt riktning i diagonalsluta, än att vända runt ett helt varv och ha en större sträcka på mig att hitta rätt igen. Tappar man någon del i den första övningen är det kört, då har man spårat ur så mycket innan vi fått allt på plats igen att det inte ens liknar rätt övning. Tappar man liite i andra övningen kan man ändå hinna hitta tillbaka det.
Sen red vi lite uppgångar till trav, tränade lite på samling.
Som avslutning blev det lite galopp-ansatsträning. Jag ville visa B hur vi brukar lägga upp det hemma. Först lugna samlade ansatser ett par gånger per varv, därefter låta honom bränna på litegrann och prova på den vägen. Sen när han väl fått upp energin och är på g ordentligt har jag provat någon enstaka uppgång igen. Därför att då har vi energi nog att få till en "riktig" fattning, men dom är ju lite tekniskt svåra och fysiskt jobbiga så det är såklart ingen garanti för det. Jag var jättenöjd med pållen för att han tänkte galopp. Fast det inte blev någon riktig galopp, snarare taktändringar och tralopp, så var jag jättenöjd med min kuse som iaf försökte och som var "med" hela tiden! :-D
Överlag tyckte jag pållen skötte sig riktigt bra och att vi fick med oss en del matnyttigt hem. B tycker det är dags att skruva upp volymen med jämna mellanrum för det vi övar på, vilket jag på sätt och vis tycker vi redan börjat med hemmavid. Det får ju bli en balans mellan krav och ödmjukhet inför att hästen inte känner att den kan eller att man kanske gett luddiga signaler! :-P Kanske lägga upp kraven bara inför ett moment eller en detalj per pass.
Summa summarum så var det en kall men givande dag, som vanligt jätteroligt att träffa träningskompisarna och se lite andra ekipage också! :-) Man lär sig jättemycket av att se särskilt som det ofta är andra som får ungefär samma övningar eller har ungefär samma problem i grunden.
Nu blir det hårdträning över vintern innan nästa träning i Mars! ;-)
Före-träning-panik
Haha, som vanligt är det halvt panik inför kursen på Lördag.
Se till att man har planerat allt i förväg om det är något speciellt man tänkt "det där ska jag komma ihåg att fixa till nästa träning!" och sen totalt förträngt tills några dagar innan - inser att man inte kommer ha så mycket tid, smågrejer som att försöka ta sig tid att smörja grejer, kanske tvätta schabrak, se till att batteriet i kameran är full-laddat osv.
Och så träningen som av någon anledning nästan alltid känns mindre bra sista träningsdagen eller inom sista veckan iallafall innan träningen, även om det periodvis gått jättebra innan! :-P
Haha, fastän jag lägger upp planering inför träningen minst en månad innan så jag ska känna att vi hunnit med att träna på "allt" jag vill försöka förbättra till nästa gång.
Förra gången var det nästan skrämmande väl planerat eftersom det kändes katastrof ca 1-2 veckor innan ända tills dagen innan träningen då det bara kändes halv-katastrof, för att sen gå jättebra under träningen. Att allt tajmades ihop samtidigt PRECIS på träningsdagen! Haha! :-)
Så nu är jag tvärtom nervös för att det gått riktigt bra några pass på sistone, förutom just idag som var tänkt att vara sista passet innan träningen. Idag kändes han lite svårare att rakrikta och pyttelite svårare att samla ihop. Vi kanske redan har haft vår formpeak?! :-S
Ska kolla hovarna imorgon så de inte har växt med raketfart och redan börjat bli ojämna. Det skulle förklara saken. Kanske KANSKE att jag tar ett ridpass till bara för att boosta arbetsmoral och självförtroende, men sånt går ju inte alltid åt det håll man tänkt sig! :-)
Se till att man har planerat allt i förväg om det är något speciellt man tänkt "det där ska jag komma ihåg att fixa till nästa träning!" och sen totalt förträngt tills några dagar innan - inser att man inte kommer ha så mycket tid, smågrejer som att försöka ta sig tid att smörja grejer, kanske tvätta schabrak, se till att batteriet i kameran är full-laddat osv.
Och så träningen som av någon anledning nästan alltid känns mindre bra sista träningsdagen eller inom sista veckan iallafall innan träningen, även om det periodvis gått jättebra innan! :-P
Haha, fastän jag lägger upp planering inför träningen minst en månad innan så jag ska känna att vi hunnit med att träna på "allt" jag vill försöka förbättra till nästa gång.
Förra gången var det nästan skrämmande väl planerat eftersom det kändes katastrof ca 1-2 veckor innan ända tills dagen innan träningen då det bara kändes halv-katastrof, för att sen gå jättebra under träningen. Att allt tajmades ihop samtidigt PRECIS på träningsdagen! Haha! :-)
Så nu är jag tvärtom nervös för att det gått riktigt bra några pass på sistone, förutom just idag som var tänkt att vara sista passet innan träningen. Idag kändes han lite svårare att rakrikta och pyttelite svårare att samla ihop. Vi kanske redan har haft vår formpeak?! :-S
Ska kolla hovarna imorgon så de inte har växt med raketfart och redan börjat bli ojämna. Det skulle förklara saken. Kanske KANSKE att jag tar ett ridpass till bara för att boosta arbetsmoral och självförtroende, men sånt går ju inte alltid åt det håll man tänkt sig! :-)
Lugn träning
För att inte Tabben ska bli så på hugget har vi dragit ner till lugn träning nu inför kursen. Gäller att tänka strategiskt! ;-)
Jag passade också på att träna lite sånt som vi inte tränat så mycket på sistone. Böjningen övade vi mycket på och omformning, en del öppnor och is i magen, att verkligen sitta med i rörelsen (eller snarare tvärtom, hänga med för att kunna vara stabil i hästens rörelse) i heela, inte ändra fokus mitt i, tills det känns som att varje steg tar en minut. Svårare än man tror, fast det kanske beror på hur mycket man är i nuet mentalt i vanliga fall! :-)
Vi har såklart övat en del på ovanstående under övriga pass också, men det är alltid bra att variera övningarna känns det som, även om man tillfälligt vill fokusera stenhårt på en eller ett par delar.
För en gångs skull (på senaste tiden alltså..) blev det BARA skritt, hela passet! Det kändes riktigt bra.
Intressant det där hur känslan och upplevelsen av ridningen blir totalt annorlunda utifrån hur man fokuserar och minimala förändringar i sits/inverkan. T ex så känns ju inte traven alls stor eller vinglig eller svår att hänga med i, om jag själv sitter som klistrad i egen balans. Och plötsligt känns det inte svårt att hinna med att parera i skritten och placera hästens kroppsdelar där man vill ha dom när man utgår ifrån ett rakt, stabilt läge och verkligen är kvar - för då känns det som att man har längre tid på sig och färre delar slinker iväg tack vare att min kropp inte triggar till det.
Ganska självklart egentligen men man blir alltid lika förvånad över hur stor skillnad såna saker gör i ridkänslan. Även om det på papperet och för åskådarna skulle se ut som att jag gör samma saker som vanligt och rider på med samma kvalitet så känns det hundra gånger bättre för mig om jag har såna detaljer på plats. Som att passet blev mer lyckat, även om jag misslyckats med hälften av alla rörelser. :-P
Det är så tufft att sitta och rida när man får till känslan av att allt går i ultra-rapid (oavsett verklig fart så är det känslan jag tänker på), särskilt eftersom vi tidigare varit så lätt runnit iväg och man har behövt vara före hästen i tanken och snabb i vändningarna för att hinna med hästen. När man hamnar i den känslan så känns det som att hästen påminner -mig- om att jag ska vara kvar i nuet och våga "sitta kvar" utan att ändra något. Jag har så lätt att vilja göra, göra, göra hela tiden och sitta och justera och parera, eller bara allmänt åka med i hästens rörelser istället för att fokusera på att sitta kvar, sitta stilla, hålla ramen och samma muskler aktiverade så att säga.
Jättesvårt att förklara! Men tufft är det! :-)
Jag passade också på att träna lite sånt som vi inte tränat så mycket på sistone. Böjningen övade vi mycket på och omformning, en del öppnor och is i magen, att verkligen sitta med i rörelsen (eller snarare tvärtom, hänga med för att kunna vara stabil i hästens rörelse) i heela, inte ändra fokus mitt i, tills det känns som att varje steg tar en minut. Svårare än man tror, fast det kanske beror på hur mycket man är i nuet mentalt i vanliga fall! :-)
Vi har såklart övat en del på ovanstående under övriga pass också, men det är alltid bra att variera övningarna känns det som, även om man tillfälligt vill fokusera stenhårt på en eller ett par delar.
För en gångs skull (på senaste tiden alltså..) blev det BARA skritt, hela passet! Det kändes riktigt bra.
Intressant det där hur känslan och upplevelsen av ridningen blir totalt annorlunda utifrån hur man fokuserar och minimala förändringar i sits/inverkan. T ex så känns ju inte traven alls stor eller vinglig eller svår att hänga med i, om jag själv sitter som klistrad i egen balans. Och plötsligt känns det inte svårt att hinna med att parera i skritten och placera hästens kroppsdelar där man vill ha dom när man utgår ifrån ett rakt, stabilt läge och verkligen är kvar - för då känns det som att man har längre tid på sig och färre delar slinker iväg tack vare att min kropp inte triggar till det.
Ganska självklart egentligen men man blir alltid lika förvånad över hur stor skillnad såna saker gör i ridkänslan. Även om det på papperet och för åskådarna skulle se ut som att jag gör samma saker som vanligt och rider på med samma kvalitet så känns det hundra gånger bättre för mig om jag har såna detaljer på plats. Som att passet blev mer lyckat, även om jag misslyckats med hälften av alla rörelser. :-P
Det är så tufft att sitta och rida när man får till känslan av att allt går i ultra-rapid (oavsett verklig fart så är det känslan jag tänker på), särskilt eftersom vi tidigare varit så lätt runnit iväg och man har behövt vara före hästen i tanken och snabb i vändningarna för att hinna med hästen. När man hamnar i den känslan så känns det som att hästen påminner -mig- om att jag ska vara kvar i nuet och våga "sitta kvar" utan att ändra något. Jag har så lätt att vilja göra, göra, göra hela tiden och sitta och justera och parera, eller bara allmänt åka med i hästens rörelser istället för att fokusera på att sitta kvar, sitta stilla, hålla ramen och samma muskler aktiverade så att säga.
Jättesvårt att förklara! Men tufft är det! :-)
