tabbe - en träningsdagbok inom Akademisk Ridkonst

Nu känns det äntligen på väg åt rätt håll igen i träningen! :-)
Då tänkte jag ta tillfället i akt och skriva ner vad jag tycker vi gjort bra och som kanske varit bidragande faktorer till den positiva trenden!
Jag har börjat ta för vana att gå litegrann som uppvärmning 5-10 minuter med honom innan jag sitter upp, brukar passa på att göra lite övningar under tiden, men största delen av tiden har jag mer fokus på mig själv än på kusen. Går t ex igenom övningar som jag själv brukar rida och försöker känna i kroppen och hänga med mentalt på hur det ska kännas sen när jag rider. Under tiden försöker jag lirka honom till att gå i den övning jag hade tänkt mig, men så länge han är på väg i rätt riktning och hänger med i samma tempo som mig så nöjer jag mig (oftast) även om han inte går i själva övningen. Häromdagen kom jag också på den smarta idén att passa på att träna magmusklerna! ;-) Gå med höga ben och känna att magmusklerna lyfter benet uppåt i varje steg. Kanske utvecklar det mer framöver. Samtidigt brukar jag höja handen aningen och vibrera lätt ibland i tyglarna för att trigga kusen till att härma mig. Riktigt kul att se hur "med" han är trots eller kanske tack vare att fokuset inte är så mycket på honom! :-) 


Jag har min vanliga (lite längre) stigläderlängd igen. Det i kombination med att jag inte har mina stela ridbyxor på mig utan Sonnenreiter-byxorna eller t o m vanliga jazzbyxor upplever jag underlättar för mina höfter. Tro´t eller ej, men det märks en enorm skillnad på kusen och i hur enkelt jag upplever det är att inverka på honom bara pga dom två detaljerna! =P 
En grej jag fokuserat på nu är att vara kvar i mig själv även när kusen yrar iväg, och kunna bibehålla ett lugnt, mjukt fokus i min inverkan även om pållen testar andra alternativ. Det är mycket lättare sagt än gjort men otroligt nyttigt och jag märker att kusen så småningom blir positivt smittad snarare än som det (tyvärr) ofta blir om vi ex. ska öva lydnad/stillastående/lugn - att han snarare yrsar upp sig mer och mer ju längre man tränar. Det första är såklart att föredra! Det låter säkert självklart, och egentligen så har jag haft mycket fokus på det hela tiden. Skillnaden är nog tänket "vara kvar i mig själv" och egentligen låta kusen yra på utan att straffa/korrigera (lätt hänt att kusen upplever det av misstag, även om intentionen var det motsatta utan den här känslan i mig) utan bara försöka hålla kvar ett "mjukt" fokus i mig på det jag vill tills hästen yrat klart/pusslat sig fram till rätt lösning. 


Birgitta sa något om att stillastående har med balans att göra. Sen sa hon inte så mycket mer konkret om det, men kugghjulen i hjärnan började rulla. Här sitter jag och experimenterar med att hålla kvar min balanspunkt i neutralläge (ibland gör jag samma sak fast balanspunkten mycket svagt bakåt för att be om ryggning, och håller bara kvar tills han pusslat sig fram till rätt lösning) för att på sätt och vis ge kusen en uppgift under tiden vi övar att stå stilla. När han stått stilla en stund "släpper" jag balanspunkten framåt och ber/låter honom gå.

Sen så har vi ytterligare en detalj. Eller viktiga bitar av helheten snarare. Att jag försöker hålla mina höfter rätt. Även det lättare sagt än gjort! :-P Det är inte "bara" att flytta dom rätt, jag behöver samtidigt inverka på kusen och ev. t o m stanna om han rinner iväg och börja om eller göra en tydlig halvhalt för att trigga till att lyssna bättre på sitsen. Jag försöker tänka en kontakt mellan båda mina höfter och kusens bakben som går upp som en helhet genom magen, tänker mig ungefär som en triangel med höfterna som bas - som ska vara lodräta och även i balans i vinklingen uppåt/nedåt (då tänker jag mig kontakt med marken för att kunna ha den som bas). För att få till helheten och få till rätt inverkan i hästen så tänker jag mig sen att mage/bröstkorg också ska ha "kontakt" med höfterna på varje sida. Allt det här är sånt som vi kan behöva ta steg för steg, att jag kan höja kravet på att alla delar ska sitta mer och mer för varje pusselbit jag lyckas sätta, tills vi till slut har fått en bra "bas" och kan balansera i bäckenet. Än så länge får jag ändå upprepa många gånger per ridpass även när jag har kommit till den där stabilare basen, jag får också anpassa mycket och stämma av med hästen för att hitta en bra balans i krav-vila/eftergift. Ibland kanske jag behöver prioritera lite mer grundlydnad för att kusen visar att det är väldigt svårt att följa med i det jag ber om, tänker på att jag kan gå över till att t ex jobba med halt - fram ett par steg- halt om det börjar rinna iväg- testa svänga med bara tyngdpunkten och lite sånt. 

En annan sån "sitsgrej" är att jag när jag ska rida på böjt spår eller med böjning öht tänker i trianglar, även nedåt. Det blir så mycket detaljer att hålla reda på så om jag istället tänker att benen ska vara lodräta med marken, tänker en kontakt med marken, och sen försöker "räta upp triangeln" när ett bakben bär mindre t ex eller rakriktningen allmänt inte är så bra, då brukar det vara mycket lättare att komma åt helheten utan att något annat försämras i samband med det. Särskilt när jag upplever att hästen vinklar in bakbenet för mycket i sidled istället för att föra det framåt så basen blir instabil, eller när jag upplever i en diagonalsluta ex. att inre bakbenet inte tar för sig alls och mao är ivägen för det yttre, då kan jag känna att jag "öppnar upp" triangeln mot insidan.
Oj oj, vad flummigt det blir! :-P Svårt att beskriva känslor konkret så man kommer ihåg det sen också om man råkar tappa känslan.

Ett utav de bättre lägen vi får till i dagsformen i skritt - högervarvet. Ryggen är med, omän lång, nosen hyfsat framme, böjningen väldigt svag men ser jämn ut tycker jag. Återstår att jobba bogarna mer fria, men hellre att man "kommer åt" högerbak öht i den grad han klarar av än att man kräver för mycket och får en massa andra fel.


Lite sammanfattning från senaste tidens träning nu i nya sadeln är att vi har tappat en del, tråkigt nog. Förhoppningsvis pga någon form av utvecklingsfas... Eller lite stelhet sen 4 dagars vila som vi får jobba bort igen alt. att jag själv kommit av mig och måste jobba ikapp igen efter vilan. Hursomhelst så håller vi på att jobba oss uppåt igen! :-P
Framförallt högervarvet har varit svårt nu på sistone. Och för mycket skjutkraft överlag, å andra sidan har vi nog alltid haft det att jobba med i skritten, hade några ljusglimtar där när det *poff* gick bättre i samband med sadelbytet men annars så. Då var han också väldigt lätt fram mot vad han brukat, att det kändes som att man kom åt hela överlinjen och fick med framdelen, vilket hittills annars varit svårt i skritten. Kanske har jag ändrat något i sitsen, men det känns ändå inte som hela sanningen eftersom han är väldigt tydlig med när han är mottaglig för sitsen eller inte, och det har varit mycket där det brustit så jag helt enkelt haft svårt att komma åt honom. Nu har jag nog också blivit mycket mer "huvudfokuserad" att det på något vis skulle vara mer ok att skjuta på och gå lite framtungt så länge man får till en hyfsad styrning/böjning och att han söker sig framåt/nedåt. Vilket säkert är bra det också, men får man inte med den viktiga pusselbiten att han ska bli av med överskottet av skjutkraft och förbättra strukturen är man ändå på ruta ett och stampar. Då ser jag personligen hellre att han går över tygeln men fri så är iaf nosen framför lod majoriteten av tiden och att man iaf kommer åt rumpan så att säga. Kanske har det med betslingen att göra också, att jag haft lättare att plocka upp/fram honom med kapsonen, fast det ser jag lite som pest eller kolera eftersom jag inte vill behöva ta upp/fram huvudet för att undvika att han tar stöd. Krävs så yttepyttelite för att man av misstag ska sitta och ge stöd åt skjutkraften när man i själva verket trodde att man satt med en lätt kontakt!

Hursomhelst så för att komma vidare så har jag planerat att lägga mer fokus på Birgittas övningar, försöka strukturera upp passen och även syftet med passet (och se till att variera det...) för att inte fastna i tragglande eller ett läge där man har svårt att avgöra om det gick åt rätt håll eller inte.
Ett steg i processen för att skärpa mig själv mentalt har jag tänkt ska bli att för varje pass ge kritik i efterhand - men bara om det vi gjort bra! (Lite tvärtom sådär! ;-) ) I syfte att jag själv ska bli målinriktad och vilja göra något bra även en dag som känns som en dålig dag. Bland annat. 


Idag då, Måndag, så hade jag i ärlighetens namn inte strukturerat upp passet så detaljerat. Inte som jag följde iaf! ;-) Tanken var att öva på ridvägar och vara noggrann i varje steg, men vid behov ta bort lite fokus från att kvalitén "just då" blir bra till förmån för att helt enkelt bli noggrannare med att han följer vart jag ber honom gå till förmån för framtida jobb. Kanske något som känns självklart för de flesta, egentligen för mig med, men jag blir väldigt påverkad känner jag av kuse som går dit jag styr med sitsen - inte med övriga hjälper (att han dessutom gärna flyttar min sits när det blir onödigt knöligt enligt honom/hans fysik m.m. underlättar inte!) egentligen känns det väldigt konstigt att straffa kusen för att han går dit jag placerat honom, eller brustit i att placera honom. Desto viktigare att strukturera upp det i "nu fokuserar vi på vägarna!" 

Bra för dagen
- jag var fokuserad och red vidare även vid lindrigare störningsmoment 
-hade relativt lätt att hålla koll på höfterna. fick till många fina glimtar och även lite längre sträckor där det kändes bra i högervarvet
-jag hittade ett bra mellanläge mellan att kräva såpass bra kvalitet att det underlättar att göra det jag ber om och att samtidigt fokusera på ridvägarna, tummade lite på båda = inte riktigt syftet med passet, men huvudsaken var att känslan var bra.
-vi gjorde lite fina uppsamlingar där jag var duktig på att hitta balans i sits/hand/effekt, jag prioriterade rätt svar i liten skala och trappade sen upp liite i taget såpass att han skulle klara av att hänga med. red på känsla mao. hör Birgittas röst i huvudet "han klarar minsann mer!" (så säger hon f ö förmodligen för att det verkligen blir yttepyttelite resultat när jag "tar vad jag får", hon är verkligen inte sån som ska pressa hästarna! :-P ) men nu vill jag "börja om" med kommunikationen och vara noggrann med att börja lite och trappa upp, att vi ska kommunicera och att han rent fysiskt ska klara att hänga med. i ett läge där man redan som utgångsläge har svårt att få med framdelen känns det som en bra prioritering.