Spånerier: Objektiv "hästrelation"?

Igår morse funderade jag lite på hur olika uppfattningen kan vara på hur man själv ser saker och ting jämfört med andra. Att någon som ser subjektivt ofta ser saker annorlunda än de som har mer distans, är väl ganska självklart, men hur lätt är det att se objektivt när man har SIN enda häst som man till 90-99% hanterar? Jag tänker alltså på hästhantering nu! :-)

Jag brukar ofta höra hur snäll och cool min häst är. Och har väl ofta undrat om det är jag som är överkänslig med hurpass mycket "nerver utanpå" jag tycker han har, lätt att höja pulsen, eller om det är dom andra som låter sig luras av den coola kallblods-looken och att det ofta blir rutinmässigt samma sak. Alltså sånt hästen oftast är van vid och trygg med. Jämfört med mig då som oftare stöter på såna nervframkallande situationer. (Jag tycker absolut inte han är "dum" eller ouppfostrad, utan att det är lite mycket nerver för att säga att det är en cool och trygg häst som nybörjare med fördel kan hantera, typ 9-åring som ska leda ända från sommarhagen med störningsmoment, vilket en annan verkade tycka att han var cool nog för.) Bara som ett exempel alltså, jag tänker lite mer i allmänhet än bara utifrån det.

Blir det liksom i en par-relation (så gott som?) omöjligt att förhålla sig objektiv? För att man umgås så mycket med varandra att man påverkar varandras tillvaro för mycket.? Hur svårt är det inte att bryta sig loss från hur man själv känner sig påverkad och försöka inverka positivt, även om man inte per automatik får den respons man vill tillbaka? (Hmm, ofta kanske man iofs tror sig tillföra "rätt" men missar målet...)

VILL man bryta sig loss och tänka helt och hållet objektivt? Försvinner inte charmen med relationen om man kopplar bort känslorna menar jag? Det känns lite som en paradox att man för att kunna fungera riktigt bra i en relation ska ha lärt sig att inte behöva andra. Men den som kan får gärna förklara hur! ;-)



Älsklingen bland blommorna! (synd bara att dom inte är ätbara!)


Kommentarer
Postat av: Johanna

Andra ser ju inte målen man har själv & de som gömmer sig under "ytan" därför är de nog lätt att se kritiskt på sig själv kan jag tycka.



Jag kan ju inte påstå att jag inte är smickrad över alla komentarer Ella ofta får om att hon är så väluppfostrad, välhanterad & kan göra så mycket, men själv tycker jag många gånger att vi slarvar & "genar" lite. Men de är för att jag själv vet hur de känns & ser ut när de är så nära perfekt man kan komma, de ser ju inte andra som inte ständigt är med oss & har känsaln. Många gånger syns de ju inte utan man märker de på en känsla & den typen av komunikation.

Man känner ju sin kamrat in & utan.



Senast igår fick vi ett bevis på de jag & min vän Jea som vi skrattade gått åt & Jea sa till mig, kan du ropa på din hund nu så går vi :P



Innan vi gick av banan så gick Ella iväg från mig. Jag sa till Jea som var påväg ut genom grinden, Vänta Ella ska bara gå & kissa. Å mycket riktigt min häst gick iväg till mitten av banan & kissade. Sedan ropade jag på henne & hon kom så vi kunde gå iväg hahah ;) Jo hon är nog som en hund :P

2011-06-15 @ 10:05:14
URL: http://www.bullerbacken.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0