tabbe - en träningsdagbok inom Akademisk Ridkonst

Jag skulle tro att en ganska vanlig tanke är att som icke-hästägare så tänker man att ridningen och möjligtvis hanteringen är en stor del i att ha häst. Kanske ffa att det är en stor del i prestigen med att "lyckas". Träning för träningens skull. Man slipar teknik, man tränar styrka, man kanske lindar ben/smörjer med liniment för att förebygga skador och lite sånt. 

Nu har jag väl alltid haft lite udda syn på hästeriet med farsan som är ET/travtränare (inte travtränare nu, men när jag var yngre) och kontakt tidigt med NH/western, alltid nyfiken på det som är lite "udda". 
Ändå upplever jag fenomenet väldigt tydligt att ju längre tiden går, desto mer vikt lägger jag på holistiskt tänk som hästägare och ryttare. Att jag upplever att fodret, rutiner, hovvård, hantering, trivsel, utrustning, friskvård/sjukvård m.m. är lika stor del i att "lyckas" som vad mina prestationer på ridbanan ger.

Ibland är det garanterat överdrivet, ibland tar det ett tag av pliktskyldiga rutiner innan man till slut verkligen inser varför på en djupare nivå, att man verkligen blir övertygad. Och då till slut ser det som det enda rätta. Ibland inser man det inte förrän det är för sent, eller om inte annat ställt till problem som man får ta konsekvenserna av.








Jag undrar varför vissa saker sitter så hårt inne att programmera om till en måste-rutin? Som verkningen t ex. Jag "vet" att jag vill ha hästen verkad varannan-var tredje vecka om jag ska kunna sova gott på nätterna, utifrån just den hästens hovar och reaktioner. Ändå tycker jag nästan det känns oförskämt att försöka få ut någon att verka så ofta... Det skulle innebära att man måste boka in ny tid direkt vid verkningstillfället, annars drar det alltid ut på tiden och jag får bråttom att försöka få tag på någon annan akut eller står där och sliter med att försöka hålla efter grovjobbet själv (trots att det tar minst 10 gånger så lång tid för mig och det ändå bara är grovjobbet det rör sig om). Troligen för att det i gemene hästmänniskas ögon inte är normalt att en häst ska behöva verkas varannan-var tredje vecka. Även barfotaverkare behöver sällan komma ut så ofta eftersom ägarna brukar kunna hålla efter däremellan, grovjobbet som sagt.
Själv tycker jag lätt det är värt att betala för verkning två gånger i månaden mot förmånen att slippa göra avbrott i ridningen och projekta med att hålla efter själv, mig tar det som sagt mycket mycket längre tid, tid som man hade kunnat använda till att rida/få ta det lugnt (nog med jobb ändå med hästeriet tycker jag).  


Jag insåg när jag tittade på hovarna för några dagar sen att aha, det är därför kuse varit mer okoncentrerad på sistone och hellre velat brassa på än att samla sig. Så tydlig är han. Sen är det ju inte oövervinneligt, vi kan träna oss till bättre koncentration och bättre balans. Men det blir mer jobb för en lägre högsta-nivå. Även så brukar man märka det på att han börjar bli spänd i rumpan och vid bogbladen, börjar sätta underhals. Det börjar man märka pyttesymptom av redan vid någon mm fel, men sen blir det såklart värre ju mer de hinner växa fel och ju längre tid det går. Nu har jag iofs svårt att tro att alla andra hästar funkar bra att verkas var 8:e vecka, att det är min häst som är extrem eller att jag inbillar mig. Utan jag tror att jag lyckats hitta det hästen säger till mig i det här fallet och haft förmånen att få jämföra bra med dåligt och därigenom lyckas identifiera det redan i ett väldigt tidigt stadium. För min kuses hovar är inte extrema på något sätt, tvärtom tycker hovslagarna att det är bra hovar. Men även bra hovar blir mindre bra om de inte sköts rätt utifrån sina förutsättningar.
Sen skyller jag såklart inte allt på hovarna. Men det är väldigt tydligt om man vet vad man ska titta efter att nä, idag hade vi en "bad hoof day", så idag kan vi inte ha så höga förväntningar. Medans när vi har en riktigt bra "hoof day" får jag massor gratis även om jag själv inte rider ett dugg bättre.
När man tänker efter är det ju inte så konstigt. Klart det är svårare att använda ett brett rörelsemönster och utnyttja sin kropp rätt om det blir lite obekvämt att kliva i vissa vinklar eller att fötterna känns "ivägen" i vissa lägen? Vissa brukar prata om att en millimeters vinkeländring i hoven påverkar en centimeter i bogbladet.



En sak är iallafall säker - när man väl har upplevt "bra", att det plötsligt känns enkelt, att man får en del gratis, då vill man inte gå tillbaka till att få kämpa för något halvkasst! ;-)