tabbe - en träningsdagbok inom Akademisk Ridkonst

Hmm, känner att jag egentligen borde trimma, och framförallt då styrketräna (alltså öva de lite jobbigare övningarna/samling) och träna på hemläxor från senaste kursen inför träningen nu på Lördag.
Ändå har det blivit någon dag att jag inte pallat med att rida pga så mycket annat att göra, idag får jag prioritera bort det för att jag lovat åka på middag hos morsan, och när jag väl rider så blir det *host* inte precis hemläxorna...
Testar lite pliktskyldigt någon diagonalsluta eller piruett kanske varannat - var tredje pass, har inte brytt mig så mycket om att träna jobbiga övergångar utan börjat trava tidigt osv.
Känner mig inte direkt väl förberedd inför träningen men, tja, kondisen har han iaf för en gångs skull och det är ju en fördel om man ska träna tre pass samma dag! ;-) 



Igår tänkte jag först fokusera mycket på böjningen. Bli lite petigare och försöka verkligen rida steg för steg, göra större utmaning av det, men samtidigt försöka bli mer noggrann att låta honom vara när jag väl bett om böjning även om han råkar falla ur och man får börja om. Red mycket stora snirklar i början, sen vända igenom volt- övningen. Alltså att man börjar böja nästan direkt när man kommer ut till kortsidan på en stor volt, alltså ökar böjningen till att passa en liten volt, när hästen är böjd så släpper man in den på en liten volt för att sen böja om och byta varv innan man kommer ut på stora volten.
Men när jag sen skulle prova ungefär samma sak i trav kände jag att just då iaf ville kusen så ogärna följa det jag bad om dels för att han verkar ha lite svårare för sig just nu men dels för att jag har svårt att hålla tillräckligt bra koll på min inverkan. Ingen bra kombo att ha nog svårt att komma åt att ge rätt signaler och dessutom ha en kuse som gärna slinker iväg så fort han får chansen! :-P

Så istället fortsatte jag med sitsträning för mig själv. Det känns riktigt hemskt, men det gör det väl oftast i början när man försöker ändra om. Som att ojsan, nu tappade jag all kontroll och kontakt med kusen, hmm, men sitsen känns ju bättre? Och så fick jag fortsätta försöka hålla sitsen bra samtidigt som hästen totalt föll isär och rann iväg, halvt avstängd för att han tyckte jag pratade grekiska. Men skam den som ger sig, till slut hittade jag ett läge som kändes riktigt bra. Som att det inte spelade så stor roll hur mycket hästen yrade runt för att jag ändå kunde sitta kvar utan att yra runt med hästen.
Det kändes ungefär som att någon satt ett tuggummi i hela sätet på mig och jag smälte ihop med hästen, som att hästen plötsligt blev jättebekväm att sitta på. (Och det var inte för att ryggen försvann, då hade man snarare känt stötarna när han ångar fram! ;-) )

Nu har jag rätt dåligt samvete för kusens skull. För honom blev det ett långt, tråkigt och rätt så enformigt pass. Dålig tajming eftersom vi ska vara på hugget inför träningen. Å andra sidan känns det helt klart värt det långsiktigt, man måste ju få vara ego ibland för att utveckla sig, det har kusen också glädje av i längden. Hoppas bara vi kan få tillbaka lite träningsglädje/kommunikation och känslan av att han är "med" tills på kursen. Lätt att tappa, svårt att få tillbaka.