Höstväder
Alla årstider har sina för- och nackdelar. Och oftast någon sån grej stor nog så man anpassar sig och skippar ridningen på grund av vädret. På vintern kan det ju vara snöstorm eller extrem kyla (kylan brukar inte stoppa mig, men snö och blåst i kombination), på våren kan det vara geggigt och förrädiskt eller extremt halkigt underlag (hehe, om man inte har ridhus! ;-) men har man ridhus är det snöras från taket som stör), på sommaren är det nog ovanligt, skulle vara att det blåser riktigt ordentligt. Men det tycker jag är vanligare på hösten. Som nu!
Idag blåste det nästan storm. Jag kunde knappt gå ut genom porten som vätter mot kajen för att vindtrycket höll emot, man fick trycka som en dåre och passa på efter värsta vindpustarna. Sen kändes det som att jag skulle välta bara av att gå över vägen till bilen. :-o En flaggstång hade brutits av utav vinden inne i stan, och en brygga i kanalen hade lossnat på ena sidan och flöt omkring mitt i kanalen.
Det blev alltså ingen ridning idag! Däremot fick Tabben hovarna fixade. Efter exakt 2 veckor och det kändes faktiskt lagom, bara man inte tar för mycket varje verkning. Det fanns en del att verka, men inte så mycket så man hann märka att han blev besvärad av hovarna. Nu ska jag försöka hålla 2v eller max 2½ till nästa verkning också, men behåller hoppet om att det kanske växer långsammare under vintermånaderna.
Igår fick vi till ett riktigt bra pass tycker jag. Haha, fast det var nog som vanligt egentligen, men jag hade sänkt mina förväntningar efter att vi hade en katastrofdag innan med alldeles för dåliga förutsättningar och en massa störningsmoment! :-P (Ett ekipage som skulle hoppa i ridhuset och hade byggt upp en hel bana. Hade jag vetat att det skulle ta ca en halvtimme innan de tagit sig iväg så skulle jag ha lagt ner och gått tillbaka till stallet.)
Vi övade massor på diagonalslutor och skrittpiruetter. Eller tja, 4 olika övningar fast bara sisådär 2 gånger per varv.
Tabac var jätteduktig för han lyssnade verkligen och gick "steg för steg" vilket underlättar enormt när det rör sig om diagonalslutor som är svåra nog att manövrera utan pålle som slinker iväg, och i piruetterna för att han ska kunna känna efter och börja hitta tekniken. Vi är fortfarande inte alls bra på varken diagonalslutor eller piruetter, men det känns ändå som att det har gått framåt på sistone, att gångerna vi faktiskt får till något konstruktivt blir fler och fler! :-)
Nu måste jag ta tag i att hitta tillbaka sitsen igen. Ett evighetsprojekt det där!
Förmodligen har jag sabbat den när kuse varit avstängd/stressad och jag själv har för mycket att tänka på innan vi kan komma till något vettigt jobb överhuvudtaget, och måste reagera för mycket på reflexer för att hinna med hästen. För jag fick återfall då när jag skulle försöka rida efter att hoppryttaren varit i ridhuset och Tabben hade hunnit stressa upp sig successivt av kombinationen störningsmoment och inte kunna fokusera och få plats att jobba (för att vi behövde väja för en annan häst när jag väl började rida, som skulle galoppera sin unghäst och använde hela fyrkanten). Jag började kura ihop mig och hamna i framvikt som i försvars-reflex. Även om jag fixade till det när jag kom på mig så gick det inte att fokusera på det (eller något annat för den delen) så katastrof-sitsen var tillbaka igen efter bara några sekunder.
Tänk vad fokus, eller brist på det snarare, kan göra mycket!
Idag blåste det nästan storm. Jag kunde knappt gå ut genom porten som vätter mot kajen för att vindtrycket höll emot, man fick trycka som en dåre och passa på efter värsta vindpustarna. Sen kändes det som att jag skulle välta bara av att gå över vägen till bilen. :-o En flaggstång hade brutits av utav vinden inne i stan, och en brygga i kanalen hade lossnat på ena sidan och flöt omkring mitt i kanalen.
Det blev alltså ingen ridning idag! Däremot fick Tabben hovarna fixade. Efter exakt 2 veckor och det kändes faktiskt lagom, bara man inte tar för mycket varje verkning. Det fanns en del att verka, men inte så mycket så man hann märka att han blev besvärad av hovarna. Nu ska jag försöka hålla 2v eller max 2½ till nästa verkning också, men behåller hoppet om att det kanske växer långsammare under vintermånaderna.
Igår fick vi till ett riktigt bra pass tycker jag. Haha, fast det var nog som vanligt egentligen, men jag hade sänkt mina förväntningar efter att vi hade en katastrofdag innan med alldeles för dåliga förutsättningar och en massa störningsmoment! :-P (Ett ekipage som skulle hoppa i ridhuset och hade byggt upp en hel bana. Hade jag vetat att det skulle ta ca en halvtimme innan de tagit sig iväg så skulle jag ha lagt ner och gått tillbaka till stallet.)
Vi övade massor på diagonalslutor och skrittpiruetter. Eller tja, 4 olika övningar fast bara sisådär 2 gånger per varv.
Tabac var jätteduktig för han lyssnade verkligen och gick "steg för steg" vilket underlättar enormt när det rör sig om diagonalslutor som är svåra nog att manövrera utan pålle som slinker iväg, och i piruetterna för att han ska kunna känna efter och börja hitta tekniken. Vi är fortfarande inte alls bra på varken diagonalslutor eller piruetter, men det känns ändå som att det har gått framåt på sistone, att gångerna vi faktiskt får till något konstruktivt blir fler och fler! :-)
Nu måste jag ta tag i att hitta tillbaka sitsen igen. Ett evighetsprojekt det där!
Förmodligen har jag sabbat den när kuse varit avstängd/stressad och jag själv har för mycket att tänka på innan vi kan komma till något vettigt jobb överhuvudtaget, och måste reagera för mycket på reflexer för att hinna med hästen. För jag fick återfall då när jag skulle försöka rida efter att hoppryttaren varit i ridhuset och Tabben hade hunnit stressa upp sig successivt av kombinationen störningsmoment och inte kunna fokusera och få plats att jobba (för att vi behövde väja för en annan häst när jag väl började rida, som skulle galoppera sin unghäst och använde hela fyrkanten). Jag började kura ihop mig och hamna i framvikt som i försvars-reflex. Även om jag fixade till det när jag kom på mig så gick det inte att fokusera på det (eller något annat för den delen) så katastrof-sitsen var tillbaka igen efter bara några sekunder.
Tänk vad fokus, eller brist på det snarare, kan göra mycket!
Kommentarer
Trackback
