Vinterfenomenet
Phew, jag har med flit inte skrivit så mycket ridning i bloggen sen träningen. För att vi knappt lyckats få till någon ridning överhuvudtaget...
Först kan jag tänka mig att det satt kvar en del i skallen på pållen av att ha gått på jobbigt underlag på träningen. Det var nästan som på en grusväg med små lösa stenar ovanpå men fast sand-/jordväg eftersom ridbanan var frusen och sladdad. Man såg det rätt tydligt på videoklippen från träningen - första passet såg han lite besvärad ut men kunde ändå hålla sig rätt avspänd och liksom tolerera underlaget. Andra passet såg man att han blev spänd och började bli besvärad av det, kortade lättare ihop överlinjen och såg allmänt inte så nöjd ut med underlaget, började stressa upp sig pyttelite pga det.
Sen späddes det säkert på av störningsmoment. Jag försökte mig på att rida när det var hinder uppbyggt i ridhuset (mest att det var ivägen) och flera andra hästar där samtidigt att väja för, sen var det en dressyrhäst med stor gång som jag fick väja för och liksom aldrig fick till någon riktig koncentration, och så häromdagen när det brakade till ordentligt pga snö som rasade från taket. Men... eh.. vi fick ju till galopp ena passet iallafall, trots att vi inte ens övade på det! Haha! ;-)
Nej usch vad mitt självförtroende blir knäckt när man sisådär en vecka sitter och får till mer eller mindre ingenting, att pållen fokuserar på allt annat, blir spänd och stressad och reagerar på allt runtomkring istället för att vara fokuserad på det vi ska göra. Ok, man kan trava runt och få det se ok ut för utomstående men med grova problem att inverka. Typ - låta hästen rinna runt i en bekväm trav för att göra av med energi men försöker man sig på jobb eller en övning så finns där nästan noll styrning och inte alls rätt svar för hjälperna.
Jag vet ju att det inte är pålles fel utan det är när han känner att jag inte är bra trygghet nog för att våga lita på att jag håller koll åt honom och totalt hänge sig åt mig.
Problemet är ju att jag faktiskt HAR svårt att själv hålla koncentrationen i vissa lägen. Det är då det märks på hästen. Första gången vi stöter på ett störningsmoment är det sällan han reagerar ordentligt, ska vara att det sitter kvar mycket spänning redan från förra passet isåfall. Utan oftast reagerar han bara lite första gången, mer andra gången och sen riktigt ordentligt om han fått sina farhågor bekräftade eller allmänt inte känner nog trygghet från mig.
Men jag tycker det är jättesvårt att inte tappa koncentrationen om någon t ex hoppar samtidigt, om man får byta väg ofta när man rider övningar som bygger på att man placerar hästen utifrån ridvägen. Brukar sluta med att jag får lägga om ridvägen och planera om ridningen typ var 4:e steg om jag hade tänkt rida en övning delvis baserad på väggen eller vars väg skär av de "vanliga" ridvägarna. Att rida utan övningar tycker jag är nästan helt meningslöst. Det är det som är ridning för mig. Att planera vad vi vill rikta in oss på, lägga upp en övning utefter det, utifrån övningen ha både check av hur bra det går, hur långt vi har kommit, vilken styrka/rakriktning vi åstakommit, och samtidigt en måttstock för hur mycket jag kan begära och vad jag ska fokusera på. Samma övning kan såklart innehålla olika fokus och egentligen bli en helt annan övning.
Ta t ex ridvägarna. Ridvägarna kan man använda balanserande, samlande, för att förbättra sin egen sits eller sin egen känsla i massvis med olika aspekter, för att träna lydnad, för att träna rakriktning, osv.
Nu blev det ett litet sidospår... Men om vi säger såhär- klart jag inte kan begära att kusen har full fokus när JAG också rinner iväg i tankarna och börjar oja mig för situationen. Även om det så är "neej, nu tappar vi fokus! nu kommer vi säkert inte kunna träna vidare!" eller "oj?! vad var det där? kusen spratt till!" eller "oj, nu rasade det från taket! undrar när det kommer rasa igen...!"
Det räcker liksom med det för att han inte ska känna sig trygg med mig. Eller att jag tappar i självförtroende helt enkelt och inte vet om jag kommer reda ut situationen, eller inte ens själv tycker att situationen är trygg, fast kanske av andra orsaker än hästen.
Även om det inte alltid gör att kusen totalt stänger av (det har trots allt blivit bättre med tiden, lägstanivån har höjts) så är det inte KUL att träna när jag inte kan rida mina övningar och det känns som att vi inte får något vettigt gjort. Jag vill ha full fokus från början till slut, hur ska man annars kunna hålla sig från att traggla eller känna det som att man rider bara för ridandets skull eller för motionens skull? Sure, jag behöver egentligen rida för motionens skull i hålla-nere-vikten-syfte, men jag vill inte utsätta hästen för det iom att det lätt blir en ovana och vi får ännu svårare att hitta tillbaka till koncentrationen.
Aja, idag fick vi iallafall till vårt mest fokuserade pass sen träningen! :-)
Och då kändes det faktiskt tekniskt sett rätt så bra. Annars har oftast antingen jag eller pålle tappat bitar när det gått ett tag med kassa pass eller inga alls. Nu kändes han tvärtom som vanligt - tar en stund att komma igång och börja kunna bli samlad/rakriktad, men inga stopp på vägen liksom utan bara en fråga om att komma igång och kräva lagom för stunden.
Vi övade lite öppnor och växlingar mellan öppna-förvänd sluta på långsidorna, med några förvända volter tillbaka som varvbyte, därefter triangel-övningen med diagonalsluta in - kvarts piruett - diagonalsluta (fast rätt låga krav i den övningen iom att den kräver att man verkligen är igång - för att få den riktigt bra måste vi nästan ha ridit ett pass innan och alltså vara inne på andra passet för dagen) och så några travövergångar, även samma krumelurer i traven fast bara enstaka gånger av varje övning. Han kändes jättefin i traven. Sån enorm skillnad mot när han är mer ånga-på av att vara stressad! Att han är i egen balans och påverkningsbar jämfört med att man måste sitta och bromsa i var- och varannat steg och han bara rinner iväg i det han tycker är lagom efter sinnesstämningen (vilket om man inte bromsar då och då skulle eskalera till rinn-iväg i obalans och slängtrav till slut).
Nu hoppas vi på så få störningsmoment-pass som möjligt och så många fokuserade jobb-bara pass som möjligt! :-D
Först kan jag tänka mig att det satt kvar en del i skallen på pållen av att ha gått på jobbigt underlag på träningen. Det var nästan som på en grusväg med små lösa stenar ovanpå men fast sand-/jordväg eftersom ridbanan var frusen och sladdad. Man såg det rätt tydligt på videoklippen från träningen - första passet såg han lite besvärad ut men kunde ändå hålla sig rätt avspänd och liksom tolerera underlaget. Andra passet såg man att han blev spänd och började bli besvärad av det, kortade lättare ihop överlinjen och såg allmänt inte så nöjd ut med underlaget, började stressa upp sig pyttelite pga det.
Sen späddes det säkert på av störningsmoment. Jag försökte mig på att rida när det var hinder uppbyggt i ridhuset (mest att det var ivägen) och flera andra hästar där samtidigt att väja för, sen var det en dressyrhäst med stor gång som jag fick väja för och liksom aldrig fick till någon riktig koncentration, och så häromdagen när det brakade till ordentligt pga snö som rasade från taket. Men... eh.. vi fick ju till galopp ena passet iallafall, trots att vi inte ens övade på det! Haha! ;-)
Nej usch vad mitt självförtroende blir knäckt när man sisådär en vecka sitter och får till mer eller mindre ingenting, att pållen fokuserar på allt annat, blir spänd och stressad och reagerar på allt runtomkring istället för att vara fokuserad på det vi ska göra. Ok, man kan trava runt och få det se ok ut för utomstående men med grova problem att inverka. Typ - låta hästen rinna runt i en bekväm trav för att göra av med energi men försöker man sig på jobb eller en övning så finns där nästan noll styrning och inte alls rätt svar för hjälperna.
Jag vet ju att det inte är pålles fel utan det är när han känner att jag inte är bra trygghet nog för att våga lita på att jag håller koll åt honom och totalt hänge sig åt mig.
Problemet är ju att jag faktiskt HAR svårt att själv hålla koncentrationen i vissa lägen. Det är då det märks på hästen. Första gången vi stöter på ett störningsmoment är det sällan han reagerar ordentligt, ska vara att det sitter kvar mycket spänning redan från förra passet isåfall. Utan oftast reagerar han bara lite första gången, mer andra gången och sen riktigt ordentligt om han fått sina farhågor bekräftade eller allmänt inte känner nog trygghet från mig.
Men jag tycker det är jättesvårt att inte tappa koncentrationen om någon t ex hoppar samtidigt, om man får byta väg ofta när man rider övningar som bygger på att man placerar hästen utifrån ridvägen. Brukar sluta med att jag får lägga om ridvägen och planera om ridningen typ var 4:e steg om jag hade tänkt rida en övning delvis baserad på väggen eller vars väg skär av de "vanliga" ridvägarna. Att rida utan övningar tycker jag är nästan helt meningslöst. Det är det som är ridning för mig. Att planera vad vi vill rikta in oss på, lägga upp en övning utefter det, utifrån övningen ha både check av hur bra det går, hur långt vi har kommit, vilken styrka/rakriktning vi åstakommit, och samtidigt en måttstock för hur mycket jag kan begära och vad jag ska fokusera på. Samma övning kan såklart innehålla olika fokus och egentligen bli en helt annan övning.
Ta t ex ridvägarna. Ridvägarna kan man använda balanserande, samlande, för att förbättra sin egen sits eller sin egen känsla i massvis med olika aspekter, för att träna lydnad, för att träna rakriktning, osv.
Nu blev det ett litet sidospår... Men om vi säger såhär- klart jag inte kan begära att kusen har full fokus när JAG också rinner iväg i tankarna och börjar oja mig för situationen. Även om det så är "neej, nu tappar vi fokus! nu kommer vi säkert inte kunna träna vidare!" eller "oj?! vad var det där? kusen spratt till!" eller "oj, nu rasade det från taket! undrar när det kommer rasa igen...!"
Det räcker liksom med det för att han inte ska känna sig trygg med mig. Eller att jag tappar i självförtroende helt enkelt och inte vet om jag kommer reda ut situationen, eller inte ens själv tycker att situationen är trygg, fast kanske av andra orsaker än hästen.
Även om det inte alltid gör att kusen totalt stänger av (det har trots allt blivit bättre med tiden, lägstanivån har höjts) så är det inte KUL att träna när jag inte kan rida mina övningar och det känns som att vi inte får något vettigt gjort. Jag vill ha full fokus från början till slut, hur ska man annars kunna hålla sig från att traggla eller känna det som att man rider bara för ridandets skull eller för motionens skull? Sure, jag behöver egentligen rida för motionens skull i hålla-nere-vikten-syfte, men jag vill inte utsätta hästen för det iom att det lätt blir en ovana och vi får ännu svårare att hitta tillbaka till koncentrationen.
Aja, idag fick vi iallafall till vårt mest fokuserade pass sen träningen! :-)
Och då kändes det faktiskt tekniskt sett rätt så bra. Annars har oftast antingen jag eller pålle tappat bitar när det gått ett tag med kassa pass eller inga alls. Nu kändes han tvärtom som vanligt - tar en stund att komma igång och börja kunna bli samlad/rakriktad, men inga stopp på vägen liksom utan bara en fråga om att komma igång och kräva lagom för stunden.
Vi övade lite öppnor och växlingar mellan öppna-förvänd sluta på långsidorna, med några förvända volter tillbaka som varvbyte, därefter triangel-övningen med diagonalsluta in - kvarts piruett - diagonalsluta (fast rätt låga krav i den övningen iom att den kräver att man verkligen är igång - för att få den riktigt bra måste vi nästan ha ridit ett pass innan och alltså vara inne på andra passet för dagen) och så några travövergångar, även samma krumelurer i traven fast bara enstaka gånger av varje övning. Han kändes jättefin i traven. Sån enorm skillnad mot när han är mer ånga-på av att vara stressad! Att han är i egen balans och påverkningsbar jämfört med att man måste sitta och bromsa i var- och varannat steg och han bara rinner iväg i det han tycker är lagom efter sinnesstämningen (vilket om man inte bromsar då och då skulle eskalera till rinn-iväg i obalans och slängtrav till slut).
Nu hoppas vi på så få störningsmoment-pass som möjligt och så många fokuserade jobb-bara pass som möjligt! :-D
Kommentarer
Trackback
