Lite reflektioner



Nu känns det äntligen på väg åt rätt håll igen i träningen! :-)
Då tänkte jag ta tillfället i akt och skriva ner vad jag tycker vi gjort bra och som kanske varit bidragande faktorer till den positiva trenden!
Jag har börjat ta för vana att gå litegrann som uppvärmning 5-10 minuter med honom innan jag sitter upp, brukar passa på att göra lite övningar under tiden, men största delen av tiden har jag mer fokus på mig själv än på kusen. Går t ex igenom övningar som jag själv brukar rida och försöker känna i kroppen och hänga med mentalt på hur det ska kännas sen när jag rider. Under tiden försöker jag lirka honom till att gå i den övning jag hade tänkt mig, men så länge han är på väg i rätt riktning och hänger med i samma tempo som mig så nöjer jag mig (oftast) även om han inte går i själva övningen. Häromdagen kom jag också på den smarta idén att passa på att träna magmusklerna! ;-) Gå med höga ben och känna att magmusklerna lyfter benet uppåt i varje steg. Kanske utvecklar det mer framöver. Samtidigt brukar jag höja handen aningen och vibrera lätt ibland i tyglarna för att trigga kusen till att härma mig. Riktigt kul att se hur "med" han är trots eller kanske tack vare att fokuset inte är så mycket på honom! :-) 


Jag har min vanliga (lite längre) stigläderlängd igen. Det i kombination med att jag inte har mina stela ridbyxor på mig utan Sonnenreiter-byxorna eller t o m vanliga jazzbyxor upplever jag underlättar för mina höfter. Tro´t eller ej, men det märks en enorm skillnad på kusen och i hur enkelt jag upplever det är att inverka på honom bara pga dom två detaljerna! =P 
En grej jag fokuserat på nu är att vara kvar i mig själv även när kusen yrar iväg, och kunna bibehålla ett lugnt, mjukt fokus i min inverkan även om pållen testar andra alternativ. Det är mycket lättare sagt än gjort men otroligt nyttigt och jag märker att kusen så småningom blir positivt smittad snarare än som det (tyvärr) ofta blir om vi ex. ska öva lydnad/stillastående/lugn - att han snarare yrsar upp sig mer och mer ju längre man tränar. Det första är såklart att föredra! Det låter säkert självklart, och egentligen så har jag haft mycket fokus på det hela tiden. Skillnaden är nog tänket "vara kvar i mig själv" och egentligen låta kusen yra på utan att straffa/korrigera (lätt hänt att kusen upplever det av misstag, även om intentionen var det motsatta utan den här känslan i mig) utan bara försöka hålla kvar ett "mjukt" fokus i mig på det jag vill tills hästen yrat klart/pusslat sig fram till rätt lösning. 


Birgitta sa något om att stillastående har med balans att göra. Sen sa hon inte så mycket mer konkret om det, men kugghjulen i hjärnan började rulla. Här sitter jag och experimenterar med att hålla kvar min balanspunkt i neutralläge (ibland gör jag samma sak fast balanspunkten mycket svagt bakåt för att be om ryggning, och håller bara kvar tills han pusslat sig fram till rätt lösning) för att på sätt och vis ge kusen en uppgift under tiden vi övar att stå stilla. När han stått stilla en stund "släpper" jag balanspunkten framåt och ber/låter honom gå.

Sen så har vi ytterligare en detalj. Eller viktiga bitar av helheten snarare. Att jag försöker hålla mina höfter rätt. Även det lättare sagt än gjort! :-P Det är inte "bara" att flytta dom rätt, jag behöver samtidigt inverka på kusen och ev. t o m stanna om han rinner iväg och börja om eller göra en tydlig halvhalt för att trigga till att lyssna bättre på sitsen. Jag försöker tänka en kontakt mellan båda mina höfter och kusens bakben som går upp som en helhet genom magen, tänker mig ungefär som en triangel med höfterna som bas - som ska vara lodräta och även i balans i vinklingen uppåt/nedåt (då tänker jag mig kontakt med marken för att kunna ha den som bas). För att få till helheten och få till rätt inverkan i hästen så tänker jag mig sen att mage/bröstkorg också ska ha "kontakt" med höfterna på varje sida. Allt det här är sånt som vi kan behöva ta steg för steg, att jag kan höja kravet på att alla delar ska sitta mer och mer för varje pusselbit jag lyckas sätta, tills vi till slut har fått en bra "bas" och kan balansera i bäckenet. Än så länge får jag ändå upprepa många gånger per ridpass även när jag har kommit till den där stabilare basen, jag får också anpassa mycket och stämma av med hästen för att hitta en bra balans i krav-vila/eftergift. Ibland kanske jag behöver prioritera lite mer grundlydnad för att kusen visar att det är väldigt svårt att följa med i det jag ber om, tänker på att jag kan gå över till att t ex jobba med halt - fram ett par steg- halt om det börjar rinna iväg- testa svänga med bara tyngdpunkten och lite sånt. 

En annan sån "sitsgrej" är att jag när jag ska rida på böjt spår eller med böjning öht tänker i trianglar, även nedåt. Det blir så mycket detaljer att hålla reda på så om jag istället tänker att benen ska vara lodräta med marken, tänker en kontakt med marken, och sen försöker "räta upp triangeln" när ett bakben bär mindre t ex eller rakriktningen allmänt inte är så bra, då brukar det vara mycket lättare att komma åt helheten utan att något annat försämras i samband med det. Särskilt när jag upplever att hästen vinklar in bakbenet för mycket i sidled istället för att föra det framåt så basen blir instabil, eller när jag upplever i en diagonalsluta ex. att inre bakbenet inte tar för sig alls och mao är ivägen för det yttre, då kan jag känna att jag "öppnar upp" triangeln mot insidan.
Oj oj, vad flummigt det blir! :-P Svårt att beskriva känslor konkret så man kommer ihåg det sen också om man råkar tappa känslan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0