Träning för Annika 20090410
I brist på träning för Birgitta på ett tag (inte förrän i Juli) så drog vi iväg och tränade för Annika. Blir andra träningstillfället för henne nu. Vi tränade två halvtimmespass, det kändes egentligen lite för mycket för Tabac just nu, men det märktes mest i form av att han blev piggare andra passet. Kallblod, ni vet! ;-)
Första passet jobbade vi mycket med öppnor kombinerat med volter. Samtidigt försökte vi fokusera på att jag skulle sitta "med" hästen hela tiden och andas ordentligt, lättar gärna ur sadeln när något känns svårt. Andra slutsatser från passet är att jag behöver träna ännu mer på att separera hand/resten av sitsen, blir extra svårt nu när jag varit väldigt spänd i axlarna och nacken ett tag och lätt att man vill bromsa med hela sitsen (på ett icke-bra sätt, blir ofta t o m att jag lutar framåt och pekar mer fram med bäckenet) och låser armarna. Det gick faktiskt mycket bättre när jag tog alla tyglarna i vänsterhanden och tänkte ungefär som jag gjorde för lääänge sen i ett helt annat stadie i ridningen, till varje pris försöka sitta kvar med höfter/rumpa fastän hästen flyttade mig rejält! ;-) Nu är det ju inte lika rejält men det kändes ändå lättare att hålla koll på kroppen och rida bakifrån på så vis. Lite onödigt krångligt kanske när man rider med dubbla tyglar.
I högervarvet fick jag försöka tänka väldigt svaga öppnor för att han inte skulle börja tvära för mycket. Det blir gärna lite "allt eller inget", att först kanske han t o m går mot en sluta och jag kämpar för att få in framdelen öht, sen när man börjar komma åt innerbak får man vara försiktig med att han inte slinker iväg åt andra hållet istället. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är hans svagare/stelare ben och att jag bergis är sned åt samma håll och har svårare att hjälpa till i det läget.
En reflektion såhär i efterhand är att jag tror det är lätt att jag försöker kompensera så mycket med sitsen att jag liksom glömmer bort hur jag *borde* sitta i den böjningen/den rörelsen, att det är den biten som blir bättre när jag rider med en hand och försöker komma åt ramen mer med sittbenen än med t ex överkroppen. Inte så konstigt att han gärna går i sluta i högervarvet om jag gärna kompenserar hans "trycka inåt med högerbogen" med att sitta utåtvriden i överkroppen.
Annika är petigare med ställning/böjning än jag brukar vara. Hemma brukar jag snarare tänka att jag ska sitta rätt själv och se till att komma åt den del jag vill åt (bakbenen och höfterna alltså) så kommer ställningen automatiskt precis som huvudpositionen när han jobbar bra. Är fortfarande lite kluven i den frågan. För alltsomoftast ÄR det förmodligen något annat som ställer till att ställningen inte blir bra och då känns det som att man sitter och jobbar med symptom om man fokuserar på huvudet... Mer än att man tar det som symptom alltså och försöker rätta till grundorsaken.
Andra passet fick vi öva på att först gå aningens ställd/böjd rakt fram längs staketet, vända inåt på en diagonal, rakt fram några steg och sen en volt tillbaka från det. För att ändra riktning. Ytterligare en sån grej som jag känner mig kluven till. Anledningen att vi har svårt med riktningen lär ju vara ffa två saker - att höfterna ofta hamnar fel (vilket känns som att man i första hand löser med sitsen och genom att ge den förutsättningar för det) och att jag lätt hamnar fel med tyngdpunkten, ofta i kombination med att böjningen inte är riktigt rätt eller höfterna felvinklade.
Så visst- bra att öva på. Men egentligen känns det som att jag gör det onödigt svårt för hästen när jag vet att han har svårt för det om jag inte i första hand fokuserar på att JAG placerar höfter/kropp rätt snarare än riktningen i sig...
I högervarvet blev det bättre på slutet, dvs i andra passet. Mycket för att jag satt bättre själv skulle jag tro, brukar tänka att jag för fram hela yttersidan aningens och samtidigt hamnar mer på ytter sittben. För att han gärna flyttar mig inåt. Blir lättare att få längning i yttersidan också då, för ju fram ytterhanden också i samband med det.
Usch. Känns nästan som att det blir FÖR mycket att tänka på! :-) Som att okej, det jag trodde att vi redan gjorde ok, det kunde vi INTE, det jag trodde var ett senare steg för oss som vi hittills prioriterat bort, ja det skulle vi också tänka på, och sen mina egna tankar/pusselbitar som jag tänkte det var läge att träna på... Nu har det ju gått ett par dagar sen träningen och jag är sjukt omotiverad just för att det känns för mycket. Samtidigt är det ju grymt bra att få en massa feedback och konstruktiv kritik så i längden är det ju bra. Försöker jag intala mig själv! ;-)
Första passet jobbade vi mycket med öppnor kombinerat med volter. Samtidigt försökte vi fokusera på att jag skulle sitta "med" hästen hela tiden och andas ordentligt, lättar gärna ur sadeln när något känns svårt. Andra slutsatser från passet är att jag behöver träna ännu mer på att separera hand/resten av sitsen, blir extra svårt nu när jag varit väldigt spänd i axlarna och nacken ett tag och lätt att man vill bromsa med hela sitsen (på ett icke-bra sätt, blir ofta t o m att jag lutar framåt och pekar mer fram med bäckenet) och låser armarna. Det gick faktiskt mycket bättre när jag tog alla tyglarna i vänsterhanden och tänkte ungefär som jag gjorde för lääänge sen i ett helt annat stadie i ridningen, till varje pris försöka sitta kvar med höfter/rumpa fastän hästen flyttade mig rejält! ;-) Nu är det ju inte lika rejält men det kändes ändå lättare att hålla koll på kroppen och rida bakifrån på så vis. Lite onödigt krångligt kanske när man rider med dubbla tyglar.
I högervarvet fick jag försöka tänka väldigt svaga öppnor för att han inte skulle börja tvära för mycket. Det blir gärna lite "allt eller inget", att först kanske han t o m går mot en sluta och jag kämpar för att få in framdelen öht, sen när man börjar komma åt innerbak får man vara försiktig med att han inte slinker iväg åt andra hållet istället. Inte så konstigt kanske med tanke på att det är hans svagare/stelare ben och att jag bergis är sned åt samma håll och har svårare att hjälpa till i det läget.
En reflektion såhär i efterhand är att jag tror det är lätt att jag försöker kompensera så mycket med sitsen att jag liksom glömmer bort hur jag *borde* sitta i den böjningen/den rörelsen, att det är den biten som blir bättre när jag rider med en hand och försöker komma åt ramen mer med sittbenen än med t ex överkroppen. Inte så konstigt att han gärna går i sluta i högervarvet om jag gärna kompenserar hans "trycka inåt med högerbogen" med att sitta utåtvriden i överkroppen.
Annika är petigare med ställning/böjning än jag brukar vara. Hemma brukar jag snarare tänka att jag ska sitta rätt själv och se till att komma åt den del jag vill åt (bakbenen och höfterna alltså) så kommer ställningen automatiskt precis som huvudpositionen när han jobbar bra. Är fortfarande lite kluven i den frågan. För alltsomoftast ÄR det förmodligen något annat som ställer till att ställningen inte blir bra och då känns det som att man sitter och jobbar med symptom om man fokuserar på huvudet... Mer än att man tar det som symptom alltså och försöker rätta till grundorsaken.
Andra passet fick vi öva på att först gå aningens ställd/böjd rakt fram längs staketet, vända inåt på en diagonal, rakt fram några steg och sen en volt tillbaka från det. För att ändra riktning. Ytterligare en sån grej som jag känner mig kluven till. Anledningen att vi har svårt med riktningen lär ju vara ffa två saker - att höfterna ofta hamnar fel (vilket känns som att man i första hand löser med sitsen och genom att ge den förutsättningar för det) och att jag lätt hamnar fel med tyngdpunkten, ofta i kombination med att böjningen inte är riktigt rätt eller höfterna felvinklade.
Så visst- bra att öva på. Men egentligen känns det som att jag gör det onödigt svårt för hästen när jag vet att han har svårt för det om jag inte i första hand fokuserar på att JAG placerar höfter/kropp rätt snarare än riktningen i sig...
I högervarvet blev det bättre på slutet, dvs i andra passet. Mycket för att jag satt bättre själv skulle jag tro, brukar tänka att jag för fram hela yttersidan aningens och samtidigt hamnar mer på ytter sittben. För att han gärna flyttar mig inåt. Blir lättare att få längning i yttersidan också då, för ju fram ytterhanden också i samband med det.
Usch. Känns nästan som att det blir FÖR mycket att tänka på! :-) Som att okej, det jag trodde att vi redan gjorde ok, det kunde vi INTE, det jag trodde var ett senare steg för oss som vi hittills prioriterat bort, ja det skulle vi också tänka på, och sen mina egna tankar/pusselbitar som jag tänkte det var läge att träna på... Nu har det ju gått ett par dagar sen träningen och jag är sjukt omotiverad just för att det känns för mycket. Samtidigt är det ju grymt bra att få en massa feedback och konstruktiv kritik så i längden är det ju bra. Försöker jag intala mig själv! ;-)
Kommentarer
Trackback
