Back to basics
Jag kände inte riktigt för att rida idag. Framförallt eftersom det gått så dåligt dom förra "vanliga" ridpassen på sistone vad gäller lydnaden och lugnet. Normalt sett kan det vara så något enstaka pass och sen går det över av sig själv, men nu tycker jag nästan det har blivit värre, iaf inte bättre. För att försöka göra något konstruktivt ändå tänkte jag träna uppsittningsträning.
Idag använde jag bara kapsonen, stången kändes mest ivägen utifrån syftet. Det blev i slutändan ingen uppsittningsträning för stillaståendeträningen var mer än nog för idag, från marken. Jag började med att be om eftergift i sidled med hjälp av tryck från en tygel och vänta ut tills han stod stilla och släppte efter i sidled. Lustigt nog var det nästan busenkelt i högervarvet men svårt i vänstervarvet. Jag upplevde att han hade svårt att ställa och släppa halsen i vänster, att det var svårt att få bort spänningen i nacken.
När det kändes som att han börjat förstå vad jag ville och kändes "mjukare" = krävde mindre tryck så tänkte jag prova uppsuttet också. Men han vägrade stå stilla bredvid pallen. Så vi fick öva läänge på det. Och ärligt talat måste vi nog öva mycket mer för jag kom aldrig till ett stadie där jag kände att han kunde stå stilla bredvid pallen inom hoppa upp-avstånd. Jag kanske får lägga om strategi. Det som kändes svårt var att få honom tillräckligt nära pallen i kombination med att han kunde stanna där och stå kvar - inte mygla iväg något steg så han kom ur pall-avstånd igen. Förhoppningsvis har vi iaf lärt oss att följa tygeln bättre i sidled, det tycker jag blev tydligt förbättrat i slutet av passet jämfört med början. Även så kunde han stå kvar med böjd hals ett tag utan att göra ansats till att dra iväg. Jag kände mig stundvis lite elak när jag försökte be om ytterligare lite avslappning i nacken - han spände sig och blev nästan arg (nervöst) och nafsade efter tyglarna och mina händer. Först tänkte jag inte på det men när han vid något tillfälle hade lyckats hugga tag i tygeln och bet på den kom jag på mig själv med att jag inte borde tillåta det (eller om det var första gången han gjorde ansats till att nafsa efter min hand) så då vevade jag tygeln mot honom för att få bort nosen. Det verkade han tycka var jobbigt, men faktiskt så blev han bättre på att ge efter/slappna av ungefär samtidigt som han insåg att man inte fick nafsa. Tuggade och allt.
Vi får öva på! :-)
Idag använde jag bara kapsonen, stången kändes mest ivägen utifrån syftet. Det blev i slutändan ingen uppsittningsträning för stillaståendeträningen var mer än nog för idag, från marken. Jag började med att be om eftergift i sidled med hjälp av tryck från en tygel och vänta ut tills han stod stilla och släppte efter i sidled. Lustigt nog var det nästan busenkelt i högervarvet men svårt i vänstervarvet. Jag upplevde att han hade svårt att ställa och släppa halsen i vänster, att det var svårt att få bort spänningen i nacken.
När det kändes som att han börjat förstå vad jag ville och kändes "mjukare" = krävde mindre tryck så tänkte jag prova uppsuttet också. Men han vägrade stå stilla bredvid pallen. Så vi fick öva läänge på det. Och ärligt talat måste vi nog öva mycket mer för jag kom aldrig till ett stadie där jag kände att han kunde stå stilla bredvid pallen inom hoppa upp-avstånd. Jag kanske får lägga om strategi. Det som kändes svårt var att få honom tillräckligt nära pallen i kombination med att han kunde stanna där och stå kvar - inte mygla iväg något steg så han kom ur pall-avstånd igen. Förhoppningsvis har vi iaf lärt oss att följa tygeln bättre i sidled, det tycker jag blev tydligt förbättrat i slutet av passet jämfört med början. Även så kunde han stå kvar med böjd hals ett tag utan att göra ansats till att dra iväg. Jag kände mig stundvis lite elak när jag försökte be om ytterligare lite avslappning i nacken - han spände sig och blev nästan arg (nervöst) och nafsade efter tyglarna och mina händer. Först tänkte jag inte på det men när han vid något tillfälle hade lyckats hugga tag i tygeln och bet på den kom jag på mig själv med att jag inte borde tillåta det (eller om det var första gången han gjorde ansats till att nafsa efter min hand) så då vevade jag tygeln mot honom för att få bort nosen. Det verkade han tycka var jobbigt, men faktiskt så blev han bättre på att ge efter/slappna av ungefär samtidigt som han insåg att man inte fick nafsa. Tuggade och allt.
Vi får öva på! :-)
Kommentarer
Trackback
